Kladdat

”Varje helgon har en bakgrund och varje syndare har en framtid”

Orden stod klottrade på en whiteboard häromdagen. Jag har burit dem med mig dem sedan dess.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Noa, djuren och alla människor?

1 Mos 6:13-22
I en annan kyrka, på en annan gudstjänst, inte helt olika denna, framförde barnkören sånger om Noa och hans ark. Prästen frågade barnen vilka som var med på arken. Barnen började räkna upp olika djur de kände till. Vilka var mer med? frågade prästen. Då svarade en liten flicka glatt: ALLA människor!!
Ni kan ju själva tänka er att det inte blev så roligt att förklara att det bara var Noa och hans familj som fick åka med. Resten dog. Gud själv hade tröttnat på människans ondska och gett upp hoppet om oss.
Hur ska vi förhålla oss till den här berättelsen? Är det en berättelse om oss eller om Gud? Och vad säger den i så fall om livet med Gud? Noa accepterar sitt uppdrag utan tjafs och gör som Gud ber honom. Och för det, för sin blinda tro på Gud, har han och många andra blivit föredömen för oss. Det känns ju rimligt, att lyda universums Herre. Men det finns exempel i Bibeln på flera som argumenterat med Gud, förhandlat för att rädda liv, bett intensivt för förändrade levnadsförhållanden.

Vad säger berättelsen till oss om vem Gud är? Och vad säger det om vår tro? Många bär ju fortfarande på bilden av en straffande och hård Gud. En sträng Fader, som med fast hand uppfostrar sina barn och som straffar dem när de gör fel. Vi har pratat mycket om vem Gud är med konfirmanderna den här veckan och det finns gott om bilder, både positiva och negativa.

Inom judisk tradition har man en tanke att Gud skapade människan för att Gud inte ville vara ensam. Gud längtade efter gemenskap och relation till någon annan än sig själv. Och som vi vet: så fort vi är i en relation med någon annan än sig själv, så påverkar den andra oss. Vi lär oss nya saker, vi tänker nytt, vi växer och utvecklas. Kanske kan det vara så att vi förändras i synen på Gud, när vi lever i relation till Gud? Och att Gud också förändras i relationen till sin mänsklighet? 

Det kanske låter dumt, eller omöjligt. Gud kan väl inte vara föränderlig? Men jag tycker att det ändå är en härlig tanke. Det gör inte Gud sämre i mina ögon. Han är fortfarande den Helige, himmelens och jordens skapare. Det förändras inte. Hur kan det göra det, Gud är ju Gud. Däremot så blir Gud ett du. Inte en statisk existens, utan någon som lever. Någon vi inte kan veta allt om, någon som också förändras. 

För på något sätt är det ändå det som sker när vi läser de bibliska berättelserna. Gud ångar sig faktiskt i Noaberättelsen. Han ångar att han dödade alla människor och han sätter därför upp regnbågen som ett tecken på att han aldrig kommer göra om det igen. Något förändras: Både vårt sätt att se Gud, men också Guds sätt att se på oss. Att trots alla våra brister och allt det onda vi gör mot varandra – så kan inte lösningen vara utplåning. Gud älskar oss alldeles för mycket! 

Kanske är det därför tex Lot faktiskt kan argumentera med Gud om att inte utplåna Sodom. Vår bild av Gud har förändrats: Lot säger ju, Du är en nådig Gud. Och Gud har också förändrats: Han låter sig nämligen övertalas av Lot. Regnbågslöftet står fast. 

Men den största händelsen, som visar att Gud och vi förändras i relation till varandra: det är att Guds kärlek till oss får honom att bli människa för vår skull. Gud har någonstans ändå förstått att han inte kan straffa oss till att bli hela människor. Utan Gud väljer att själv försona sig med världen. I Jesus Kristus blir världen försonad med Gud. Skapelsen och vi är ännu inte fria från brustenheten, men Gud har valt att älska oss ändå! 

Gud valde kärlekens väg för relationen med oss. Och kärlekens väg är öppen för alla! 

Här har Gud gått före oss. Gud har bestämt riktning. Därför är det vår uppgift att fundera över hur vi förvaltar den kraft som tron ger oss i våra liv. Hur kan den bli en positiv och kärleksfull kraft? För kanske är det inte tron på Gud som är den svåra utan tron på våra medmänniskor. På det goda i andra människor. Och visst hade den där lilla flickan som trodde att alla skulle med på arken fattat något viktigt:

Det finns inget vi och dom i Guds värld, det finns inga bättre eller sämre människor, det är inte vi här inne i kyrkan och dom utanför. Guds kärlek söker varje människa, dig och mig. Guds kärlek i Jesus Kristus är ett erbjudande till alla. Till dem vi tror förtjänar det och till dem vi inte tycker förtjänar det. Vår dom är alltid strängare än Guds.
Att ha en tro gör oss inte mer värda, men den erbjuder oss något att få vila i och växa av. Att tro är att vila i och växa av insikten att: Gud älskar mig… Och alla andra människor! Kraften i den tron kan driva oss längre i vår strävan att se det Gud ser i människan, och i processen lära oss att älska varandra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påsken – gungbrädan, Gud och människan

En bild som jag numera ibland återkommer till när jag tänker på påsken är bilden av Gud som gungar gungbräda. Påsken beskrivs av Anders Arborelius som två rörelser, en uppåtgående och en nedåtgående. Han skriver ungefär så här:  Tänk dig bilden av Gud som sitter i sin himmel. Allt är fantastiskt runt om honom. Änglarna sjunger, solen lyser, allt är varmt och underbart. Men han sitter och grubblar. Han har sett hur människan har det och förstår att något måste göras. Till slut bestämmer han sig: han ställer fram en gungbräda. Där ena ändan är uppe i himlen och den andra ändan sträcker sig allra längst ner på jorden. Sedan tar han ett djupt andetag och kastar sig ut från sin himmel och åker på gungbrädan neråt och neråt. Genom självförakt, hat, svek, ångest, övergivenhet, våld och död. På den andra sidan sitter en människa som till sin förvåning börjar stiga uppåt. Hon som kände sig låst i ett fängelse åker plötsligt genom taket, kanske får hon höjdskräck, men så plötsligt ser hon att hon kommit till himmelen.

Gud gungar gungbräda. Jag tycker om den lekfulla bilden för det som är något av det mest dramatiska vi kan berätta. Intåget i Jerusalem och veckan som följer. Jesus rider in i Jerusalem. All hurrar och ropar men Jesus sitter tyst på sin åsna. Han vet vilka dagar som väntar honom. Flera gånger har han nämnt det för sina vänner men de vill inte tro honom. Nej! Inte ska du dö! Men bara om några dagar ska Jesus svettas blod i ångest inför det lidande som han har att gå igenom.
Så idag när upptakten till Stilla veckan börjar så väntar en vecka med 6 dagar av mörker hat och svek först på den 7 de dagen kommer en försiktig gryning. Jesus ska förrådas av sina vänner, han ska torteras, dödas och sedan plötsligt på söndagens morgon, stå där levande igen. En vecka med sann dramatik. Och nu har Gud kastat sig ut från sin himmel, för att åka neråt, neråt, neråt till människans mörkaste möra. Så att människan kan åka uppåt och uppåt till Guds himmel

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Brödet – näring och livsnödvändigt.

2018 är bröd inte nödvändigtvis något positivt. Grunden för liv på så många platser på vår jord men i västvärlden inte nödvändigtvis något positivt. Välj bort pasta, ris och bröd så mår din västvärldskropp bättre?

För Jesus var brödet något annat. Näring och livsnödvändigt, något konkret och vardagligt. Något de allra flesta människor hade tillgång till. Varför tar han denna symbol för sig själv? Som tecken för honom och för hans närvaro. arför tar Jesus något så basalt när han skapar en rit, en gemenskapshandling med honom, handling till att minnas honom,? Han väljer att ta bröd och vin. Inte ens vinet var ju då något tecken på festlighet eller högtidligt tillfälle, det var enkelt som ett glas mjölk.

Han kunde ha tagit en ädelsten, ett konstverk, en staty, något dyrbart och värdefullt. Nej, Jesus väljer Det mest vardagliga, konkreta, alldagliga, ordinära. Alldeles oromantiskt och inte särskilt smickrande. Men kanske ändå alldeles genialiskt.

Jesus väljer bröd och vin. Jesus väljer mat och dryck till tecken för honom och hans närvaro. Kanske säger han då om sig själv:

Liksom brödet delas, bryts ner och förlorar sin egen existens men då blir en del av vår kropp och blir till liv. Så kommer Jesus att brytas ner, förlora sin existens men så bli till liv för oss.

Jesus väljer bröd och vin.

När han säger Detta är jag, min kropp mitt blod. Han gör sig själv till mat och dryck för sina vänner, för människan. Han väljer det nödvändiga och det nära, det vardagliga och konkreta å säger han:

Liksom mat och dryck är både vardagligt enkelt och självklart,

så är Jesus oss nära, i det som är.

Inte som någon att beundra på avstånd utan som en som står där i min vardag, i mitt eget hjärta. Så nära, så enkelt, så självklart andas Gud i allt mänskligt liv. Så troget och verkligt bär och föder Gud var levande själ.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nyårshälsning

”Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren. Han sade: Stå upp och gå ned till krukmakarens hus. Där vill jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på drejskivan. Och när kärlet som kruk- makaren höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort.” (Jer. 18:1-4)

 

I en sommarstuga skall man vara på sommaren, eller hur? Men jag tycker väldigt mycket om att vara där mitt på hösten eller tom vintern. Får då är jag själv. Inte en människa syns till och inte ett ljus lyser bland alla sommarstugor.

Tystnaden återvinner Bohuslän och inte ett elektriskt ljus stör stjärnhimlen. Jag kan en molnfri vinternatt se alla stjärnor. Det är så fantastiskt vackert.

Så här inför nyår kan man undra över tidens gång, över det som hänt under året, över de som gått ifrån en, över de som levt tidigare, Kanske känner man tidens gång i både kropp och själ, kanske hoppas man mycket på den nya året. En nyårsafton söker man överblicka, summera och finna perspektiv. Och det är någonting lugnande att se stjärnorna. Diamanterna som gnistrar i skyn och som lyst i miljoner år. De sitter där så långt borta, på avstånd från jorden och dess invånare De står utanför våra konflikter, krig och maktkamp. Utanför mina egna tilltrassalade relationer, lögner, förtvivlade försök att ställa allt tillrätta. Nog avundas jag stjärnorna på himlen ibland som har perspektiv och inte dras in i menlösa strider. De står långt ovanför men ändå når deras ljus till oss. Trots ljusårs avstånd så sänder de sin stråle som en bön om det goda för oss människor. Som ett hoppets tecken om en fredens framtid för jorden.

Och när vi nu står inför det nya året så läser vi texten ur Jeremia och jag tycker mig nästan ana det som stjärnorna vittnar om. Det finns någon som har perspektiv, som känner utvägar och som äger sanningen. Någon som inte själv slåss om makten och om äran. Det finns någon som kan ta denna brutna lerklump till mänskoliv och forma något nytt. Någon som utan att blanda in sin egen prestige lugnt börjar om och ger nya utvägar. Det finns någon som har den stora överblicken och kan räta ut mina tilltrasslade garntrådar. Det finns någon som håller tiden och världen i sin hand. Och i hans namn får vi börja vårt nya år.

Publicerat i dagens fundering, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Inom oss har vi ankaret på havet, inom oss finns stormens öga.

De senaste dagarna har jag funderat mycket på vart livet skall ta vägen. En av mina sämre egenskaper är just detta, att jag lever livet mycket i framtiden och därmed missar. För framtiden intresserar, man vill ju känna till.

Det känns på något sätt tryggare om man vet hur det ska bli, vad som kommer att hända. Det jag kan planera för eller styra, det gör mig lite säkrare. Visst vore det skönt att få veta, att känna till, att kunna kontrollera, förbereda sig på det som ska komma. För framtiden vet vi ju inget om så den skrämmer litegrann. Det känns bra om man kan genomskåda, behärska och styra faktorer och förhållanden i tillvaron.Det är inte underligt att horoskop, trendorakel och framtidsforskning är på frammarsch. Vi vill veta för vi tror att det ger trygghet men ger egentligen den kunskapen den slags trygghet som vi söker ?

Det är frestande att tänka sig att skyddet finns i kunskap så att man kan ordna det för sig, det är lätt hänt att man söker lugn och ro genom att kunna förutsäga allt, planera och hålla koll. Ge mig klara besked önskar man. Exakta lagar och regelverk. Ett uttömmande svar eller en fullständig innehållsförteckning, det är sådant som får våra applåder och ovationer. Det är det som tycks möta våra behov. Och på ett sätt så är det ju rätt.

Det är bra att ha en någorlunda koll på inkomst och utgift, en ungefärlig tanke om hur vi ska förfara mot varandra, hur vi ska bära oss åt med kommande uppgifter och utmaningar. Det är gott att kunna tänka framåt och vilja satsa på kommande generationers välbefinnande. De som tänkt på sina barns framtid minns vi ju ofta med tacksamhet för det kan underlätta livet ganska mycket. På ett sätt är det ju viktigt att tänka på framtiden. Att ändå ha någon slags plan. Men det finns också en risk nämligen att rädslan får styra vårt beteende att vi ägnar oss åt att bara undvika eventuella problem i framtiden.Vi svänger runt fallgropar som vi inte ens vet om de kommer. Det är ju också lätt hänt att vi låser oss själva och varandra i vår iver att ha kontroll. Du måste bete dig som vi hade tänkt annars går det åt skogen. Du måste följa mallarna för hur ska det annars gå med oss? Vi blir skyldiga att fullfölja idéer även om det inte fungerar för vi hade ju planerat… Viljan till kontroll kan bli för intensiv. För det kan ju vara så att Kunskapen om framtiden som vi tror är ett skydd mot alla eventualiteter kanske är en illusion. Risken finns att vi lurar oss att söka trygghet där den egentligen inte finns. Vi tror att det finns garantier för livet och livets gång när det inte finns det.

I Matteusevangeliet läser jag ”Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”

Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.” 

Det är fariséer, ett populärt folkligt religiöst parti. Dem som var speciellt utbildade att kunna läsa och tyda skrifterna. Nu kommer de till Jesus och så säger de: Tala om för oss, säg nu klart och tydligt: hur hittar vi, hur vet vi var Guds rike finns? så frågar fariséerna. En klargörande upplysning så att vi vet säkert vart vi ska gå. Finns Guds rike där eller där? Visa nu så exakt som möjligt.

Och Jesus svarar att det inte fungerar på det sättet. Man kan inte dra raka linjer och gränser. Verkligheten är så mycket större än människans förmåga att greppa om den. Gud kan man inte rama in och säga där är han eller där är han inte. Guds rike mäter man inte på sånt sätt. Yta och mått går att ta på materiella saker. Där står skåpet kan vi säga men vi kan inte säga där är Guds rike. Lika lite som vi kan garantera vart det inte är. Och det kan vara nervöst att leva med den osäkerheten. Att inte veta exakt vad som kommer och vad saker och ting är. Hur ska jag då veta vad jag ska undvika? Och vad jag ska be andra att akta sig för? Hur ska jag då kunna förutse fallgropar? Det är inte så enkelt att leva helt öppen man vill gärna hålla allt i tydliga fack. Bara så att jag vet.

Horoskopen motsvarar kanske vår längtan att kunna svara på frågan: Har jag en framtid? Och hur ser den i så fall ut? Hur ska jag då bete mig för att få den att fungera?

Horoskopen ger oss ett kortsiktigt svar på behovet av trygghet. Svar på vårt sökande efter försäkringar. försäkringar på att min framtid innehåller det jag önskar och söker i form av familj, kärlek, hälsa och framgång.

Vi lever med frestelsen att känna till allt och Jesus slår hål på drömmen och säger att det är inte möjligt och det är inte önskvärt. Istället säger han  om vårt sätt att möta framtiden och ovissheten att vi ska inte hålla fast i yttre försäkringar och beräkningar. Planeternas ställning i förhållande till varandra, New york börsens prognos om aktiemarknaden, eller ministrars uttalanden om hur svensk industri hamnat i lä på den internationella marknaden, det kan kvitta för tryggheten växer inte ur det. Den växer ur vårt inre. Gud bor i vårt inre, inom oss har vi ankaret på havet, inom oss finns stormens öga. Som en osynlig silvertråd från himmelen till varje hjärta. En kontakt som inte kommer med klara svar och färdiga besked  som du bara har att tacka och bocka för. Inte heller är det en garanti mot sorg och olyckor. Utan det finns en plats inom dig där någon annan också bor, som följer varje andetag, som lever i varje din tanke, upplevelse och erfarenhet. Det finns ännu ett hjärta som slår i varje ditt hjärtslag.

”Gud tar plats i din egen gestalt och kände din puls, …din nöd och din smärta” sjunger vi i psalm 358.

Och kanske är det möjligt att möta sin rädsla för framtiden med just det svaret. Men med svaret att Gud bor i mitt inre och följer med i allt. Gud finns inom oss för att bevara vårt hjärta och vår själ in i livet på den andra sidan graven. Gud lever i vårt innersta för att bära det in i en himmel.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nu är det jul igen, typ.

Vi står på tröskeln till november men tematiskt slängs jag mellan allhelgona, jul och nyår. Idag var sista dagen att skicka in julhälsningen. Så håll till godo och god jul 😉

Så är julen här igen och vi får plocka fram julkrubban. Hemma hos oss är det en högtidsstund. Det är alltid lika spännande att veckla upp silkespappret och plocka fram de bräckliga figurerna. Josef med sitt skägg och sin lyckta. Herdarna med sina stavar och fåren. Med åren har dock Josef åkt i golvet en gång för mycket och herdestaven är halv, ett lamm har tappat sitt ben och får luta sig på de andra fåren.
Vår familjekrubba är inte längre hel eller perfekt. Men jag tänker att det är uttryck för något fint. I krubban finns plats för det sköra och det skadade, där finns det plats för lek och improvisation. I vår krubba flyttar alla möjliga figurer in under julen. Där finns oftast Lego-Batman och Spindelmannen för att välja två. Alla vill hylla världens frälsare och vi låter alla få plats. Det får bli en bild för att alla vi, mer eller mindre udda, får rymmas i stallet. Det blir en bild för att Gud sätter inga gränser. Vi människor vill ofta stänga krubban och Guds hus för det som inte passar in i vår färgskala. Då får barnet i krubban påminna oss. Han som ligger där hjälplös och utlämnad till vår omsorg och åt världen. Han som vill öppna alla låsta rum både omkring oss och i vårt hjärta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett livstecken

Så var det dags igen. Dags att försöka återuppliva bloggen och kanske återigen ändra riktning. De senaste inläggen har i mångt och mycket varit arbetsrelaterat. Predikningar, andakter och liknande. Det blir mer av sådant men samtidigt mer allmänna funderingar.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Tankar inför helgen – jag skall bara

Min hjärna har tagit semester en vecka för tidigt så när jag idag skulle producera något inför kommande helg och lokaltidningen var det väldigt segt. Efterföljelse är temat på söndag och texterna är inte så enkla men intressanta. Detta blev en första text i mötet med texten.

———————————————————————————————————-

Så är den äntligen här, semestern. Tiden då allt skall ske. Nu skall man träffa vännerna som försummats, ha kvalitetstid med familjen, uppleva saker, resa, få igång träningen och hinna med allt den myckna vardagen satt stopp för. Oftast, åtminstone för mig, sjösätts aldrig planerna, det blir det mest en önskan. Kanske för att andra saker kom i vägen, såsom återhämtning, stillhet, att vara i stunden. Det blir bra ändå, men kanske inte vad jag först tänkte.

När jag inför helgen läser texterna om efterföljelse påminns jag om just detta. Hur jag fungerar, hur ofta jag inför ett beslut likt Alfons säger till livet: ”jag skall bara”. Samtidigt vet jag att de viktigaste besluten i mitt liv inte behövde vänta på rätt ögonblick. Som när jag för första gången sa till min fru att jag älskar henne, eller att jag ville dela mitt liv med henne.

Precis som kärleken drabbar kallelsen och de stora besluten oss ofta mitt i det pågående livet. Bland städning, dagishämtningar och inhandlingslistor. Så var det även för profeten Elisha. När han är ute med oxarna, kommer kallelsen till profet och han lämnar allt. Kärleken kan vi inte skjuta upp. Livet kan vi inte skjuta upp. Det kommer att hända antingen vi har tänkt oss det eller inte. Frågan är egentligen bara om vi har tänkt att följa med. Evangeliet vill inte vänta på bättre tider, inte på semestertider eller morgondagen.

Samtidigt skaver det i mig när jag läser ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”. Är inte det lite hårt? Vem ser sig inte om? Vem längtar inte till en annan plats, en annan tid, ibland? Kanske vill Jesus betona hur central efterföljelse är för våra liv. Den går inte att jämföra med semester, gymtider eller bokade restaurangbesök. 

Kanske handlar efterföljelse om något djupare. Att säga ”ja” och leva i efterföljelse är att vila i att mitt liv har en medvandrare och ett mål. Jag behöver förhålla mig till det som är, inte det som kunde eller borde ha blivit. Inte det som en gång var. Det som är. Och är inte det semester, så säg?

Dag Hammarsköld skriver i sin bok Vägmärken

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställt frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.

Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv därför, i underkastelse, har ett mål.

Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, att ”icke bekymra sig för morgondagen”.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Semester, Tankar inför helgen | Lämna en kommentar

Semesterutmaningen

Det var länge sedan jag postade något här och nu kommer en kort sommarhälsning.

Jag har just nu min första semestervecka. Som vanligt så blir det en blandning av att göra allt det där hemmavid man skjutit på sedan förra semestern, åka ut till kusten för att bada och sola (i kylan) och att bara ta igen förlorad tid med familjen. Så första veckan är nästan

klar och vi har varit på Bästkusten

När jag häromdagen tittade på semesterbilderna från förra året insåg jag hur mycket bilder jag tar när vi är utomlands och hur resten av semestern saknar bilder. Jag är verkligen ingen

bra fotograf och har inget ”fotoöga” men uppskattar likt de flesta att minnas med hjälp av bilder. Så jag har utmanat mig själv med att ta bilder under semestern och varje dag posta en bild på Instagram. #enbildpersemesterdag

Publicerat i Semester | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar