Nyårshälsning

”Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren. Han sade: Stå upp och gå ned till krukmakarens hus. Där vill jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på drejskivan. Och när kärlet som kruk- makaren höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort.” (Jer. 18:1-4)

 

I en sommarstuga skall man vara på sommaren, eller hur? Men jag tycker väldigt mycket om att vara där mitt på hösten eller tom vintern. Får då är jag själv. Inte en människa syns till och inte ett ljus lyser bland alla sommarstugor.

Tystnaden återvinner Bohuslän och inte ett elektriskt ljus stör stjärnhimlen. Jag kan en molnfri vinternatt se alla stjärnor. Det är så fantastiskt vackert.

Så här inför nyår kan man undra över tidens gång, över det som hänt under året, över de som gått ifrån en, över de som levt tidigare, Kanske känner man tidens gång i både kropp och själ, kanske hoppas man mycket på den nya året. En nyårsafton söker man överblicka, summera och finna perspektiv. Och det är någonting lugnande att se stjärnorna. Diamanterna som gnistrar i skyn och som lyst i miljoner år. De sitter där så långt borta, på avstånd från jorden och dess invånare De står utanför våra konflikter, krig och maktkamp. Utanför mina egna tilltrassalade relationer, lögner, förtvivlade försök att ställa allt tillrätta. Nog avundas jag stjärnorna på himlen ibland som har perspektiv och inte dras in i menlösa strider. De står långt ovanför men ändå når deras ljus till oss. Trots ljusårs avstånd så sänder de sin stråle som en bön om det goda för oss människor. Som ett hoppets tecken om en fredens framtid för jorden.

Och när vi nu står inför det nya året så läser vi texten ur Jeremia och jag tycker mig nästan ana det som stjärnorna vittnar om. Det finns någon som har perspektiv, som känner utvägar och som äger sanningen. Någon som inte själv slåss om makten och om äran. Det finns någon som kan ta denna brutna lerklump till mänskoliv och forma något nytt. Någon som utan att blanda in sin egen prestige lugnt börjar om och ger nya utvägar. Det finns någon som har den stora överblicken och kan räta ut mina tilltrasslade garntrådar. Det finns någon som håller tiden och världen i sin hand. Och i hans namn får vi börja vårt nya år.

Publicerat i dagens fundering, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Inom oss har vi ankaret på havet, inom oss finns stormens öga.

De senaste dagarna har jag funderat mycket på vart livet skall ta vägen. En av mina sämre egenskaper är just detta, att jag lever livet mycket i framtiden och därmed missar. För framtiden intresserar, man vill ju känna till.

Det känns på något sätt tryggare om man vet hur det ska bli, vad som kommer att hända. Det jag kan planera för eller styra, det gör mig lite säkrare. Visst vore det skönt att få veta, att känna till, att kunna kontrollera, förbereda sig på det som ska komma. För framtiden vet vi ju inget om så den skrämmer litegrann. Det känns bra om man kan genomskåda, behärska och styra faktorer och förhållanden i tillvaron.Det är inte underligt att horoskop, trendorakel och framtidsforskning är på frammarsch. Vi vill veta för vi tror att det ger trygghet men ger egentligen den kunskapen den slags trygghet som vi söker ?

Det är frestande att tänka sig att skyddet finns i kunskap så att man kan ordna det för sig, det är lätt hänt att man söker lugn och ro genom att kunna förutsäga allt, planera och hålla koll. Ge mig klara besked önskar man. Exakta lagar och regelverk. Ett uttömmande svar eller en fullständig innehållsförteckning, det är sådant som får våra applåder och ovationer. Det är det som tycks möta våra behov. Och på ett sätt så är det ju rätt.

Det är bra att ha en någorlunda koll på inkomst och utgift, en ungefärlig tanke om hur vi ska förfara mot varandra, hur vi ska bära oss åt med kommande uppgifter och utmaningar. Det är gott att kunna tänka framåt och vilja satsa på kommande generationers välbefinnande. De som tänkt på sina barns framtid minns vi ju ofta med tacksamhet för det kan underlätta livet ganska mycket. På ett sätt är det ju viktigt att tänka på framtiden. Att ändå ha någon slags plan. Men det finns också en risk nämligen att rädslan får styra vårt beteende att vi ägnar oss åt att bara undvika eventuella problem i framtiden.Vi svänger runt fallgropar som vi inte ens vet om de kommer. Det är ju också lätt hänt att vi låser oss själva och varandra i vår iver att ha kontroll. Du måste bete dig som vi hade tänkt annars går det åt skogen. Du måste följa mallarna för hur ska det annars gå med oss? Vi blir skyldiga att fullfölja idéer även om det inte fungerar för vi hade ju planerat… Viljan till kontroll kan bli för intensiv. För det kan ju vara så att Kunskapen om framtiden som vi tror är ett skydd mot alla eventualiteter kanske är en illusion. Risken finns att vi lurar oss att söka trygghet där den egentligen inte finns. Vi tror att det finns garantier för livet och livets gång när det inte finns det.

I Matteusevangeliet läser jag ”Han lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”

Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.” 

Det är fariséer, ett populärt folkligt religiöst parti. Dem som var speciellt utbildade att kunna läsa och tyda skrifterna. Nu kommer de till Jesus och så säger de: Tala om för oss, säg nu klart och tydligt: hur hittar vi, hur vet vi var Guds rike finns? så frågar fariséerna. En klargörande upplysning så att vi vet säkert vart vi ska gå. Finns Guds rike där eller där? Visa nu så exakt som möjligt.

Och Jesus svarar att det inte fungerar på det sättet. Man kan inte dra raka linjer och gränser. Verkligheten är så mycket större än människans förmåga att greppa om den. Gud kan man inte rama in och säga där är han eller där är han inte. Guds rike mäter man inte på sånt sätt. Yta och mått går att ta på materiella saker. Där står skåpet kan vi säga men vi kan inte säga där är Guds rike. Lika lite som vi kan garantera vart det inte är. Och det kan vara nervöst att leva med den osäkerheten. Att inte veta exakt vad som kommer och vad saker och ting är. Hur ska jag då veta vad jag ska undvika? Och vad jag ska be andra att akta sig för? Hur ska jag då kunna förutse fallgropar? Det är inte så enkelt att leva helt öppen man vill gärna hålla allt i tydliga fack. Bara så att jag vet.

Horoskopen motsvarar kanske vår längtan att kunna svara på frågan: Har jag en framtid? Och hur ser den i så fall ut? Hur ska jag då bete mig för att få den att fungera?

Horoskopen ger oss ett kortsiktigt svar på behovet av trygghet. Svar på vårt sökande efter försäkringar. försäkringar på att min framtid innehåller det jag önskar och söker i form av familj, kärlek, hälsa och framgång.

Vi lever med frestelsen att känna till allt och Jesus slår hål på drömmen och säger att det är inte möjligt och det är inte önskvärt. Istället säger han  om vårt sätt att möta framtiden och ovissheten att vi ska inte hålla fast i yttre försäkringar och beräkningar. Planeternas ställning i förhållande till varandra, New york börsens prognos om aktiemarknaden, eller ministrars uttalanden om hur svensk industri hamnat i lä på den internationella marknaden, det kan kvitta för tryggheten växer inte ur det. Den växer ur vårt inre. Gud bor i vårt inre, inom oss har vi ankaret på havet, inom oss finns stormens öga. Som en osynlig silvertråd från himmelen till varje hjärta. En kontakt som inte kommer med klara svar och färdiga besked  som du bara har att tacka och bocka för. Inte heller är det en garanti mot sorg och olyckor. Utan det finns en plats inom dig där någon annan också bor, som följer varje andetag, som lever i varje din tanke, upplevelse och erfarenhet. Det finns ännu ett hjärta som slår i varje ditt hjärtslag.

”Gud tar plats i din egen gestalt och kände din puls, …din nöd och din smärta” sjunger vi i psalm 358.

Och kanske är det möjligt att möta sin rädsla för framtiden med just det svaret. Men med svaret att Gud bor i mitt inre och följer med i allt. Gud finns inom oss för att bevara vårt hjärta och vår själ in i livet på den andra sidan graven. Gud lever i vårt innersta för att bära det in i en himmel.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nu är det jul igen, typ.

Vi står på tröskeln till november men tematiskt slängs jag mellan allhelgona, jul och nyår. Idag var sista dagen att skicka in julhälsningen. Så håll till godo och god jul 😉

Så är julen här igen och vi får plocka fram julkrubban. Hemma hos oss är det en högtidsstund. Det är alltid lika spännande att veckla upp silkespappret och plocka fram de bräckliga figurerna. Josef med sitt skägg och sin lyckta. Herdarna med sina stavar och fåren. Med åren har dock Josef åkt i golvet en gång för mycket och herdestaven är halv, ett lamm har tappat sitt ben och får luta sig på de andra fåren.
Vår familjekrubba är inte längre hel eller perfekt. Men jag tänker att det är uttryck för något fint. I krubban finns plats för det sköra och det skadade, där finns det plats för lek och improvisation. I vår krubba flyttar alla möjliga figurer in under julen. Där finns oftast Lego-Batman och Spindelmannen för att välja två. Alla vill hylla världens frälsare och vi låter alla få plats. Det får bli en bild för att alla vi, mer eller mindre udda, får rymmas i stallet. Det blir en bild för att Gud sätter inga gränser. Vi människor vill ofta stänga krubban och Guds hus för det som inte passar in i vår färgskala. Då får barnet i krubban påminna oss. Han som ligger där hjälplös och utlämnad till vår omsorg och åt världen. Han som vill öppna alla låsta rum både omkring oss och i vårt hjärta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett livstecken

Så var det dags igen. Dags att försöka återuppliva bloggen och kanske återigen ändra riktning. De senaste inläggen har i mångt och mycket varit arbetsrelaterat. Predikningar, andakter och liknande. Det blir mer av sådant men samtidigt mer allmänna funderingar.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Tankar inför helgen – jag skall bara

Min hjärna har tagit semester en vecka för tidigt så när jag idag skulle producera något inför kommande helg och lokaltidningen var det väldigt segt. Efterföljelse är temat på söndag och texterna är inte så enkla men intressanta. Detta blev en första text i mötet med texten.

———————————————————————————————————-

Så är den äntligen här, semestern. Tiden då allt skall ske. Nu skall man träffa vännerna som försummats, ha kvalitetstid med familjen, uppleva saker, resa, få igång träningen och hinna med allt den myckna vardagen satt stopp för. Oftast, åtminstone för mig, sjösätts aldrig planerna, det blir det mest en önskan. Kanske för att andra saker kom i vägen, såsom återhämtning, stillhet, att vara i stunden. Det blir bra ändå, men kanske inte vad jag först tänkte.

När jag inför helgen läser texterna om efterföljelse påminns jag om just detta. Hur jag fungerar, hur ofta jag inför ett beslut likt Alfons säger till livet: ”jag skall bara”. Samtidigt vet jag att de viktigaste besluten i mitt liv inte behövde vänta på rätt ögonblick. Som när jag för första gången sa till min fru att jag älskar henne, eller att jag ville dela mitt liv med henne.

Precis som kärleken drabbar kallelsen och de stora besluten oss ofta mitt i det pågående livet. Bland städning, dagishämtningar och inhandlingslistor. Så var det även för profeten Elisha. När han är ute med oxarna, kommer kallelsen till profet och han lämnar allt. Kärleken kan vi inte skjuta upp. Livet kan vi inte skjuta upp. Det kommer att hända antingen vi har tänkt oss det eller inte. Frågan är egentligen bara om vi har tänkt att följa med. Evangeliet vill inte vänta på bättre tider, inte på semestertider eller morgondagen.

Samtidigt skaver det i mig när jag läser ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”. Är inte det lite hårt? Vem ser sig inte om? Vem längtar inte till en annan plats, en annan tid, ibland? Kanske vill Jesus betona hur central efterföljelse är för våra liv. Den går inte att jämföra med semester, gymtider eller bokade restaurangbesök. 

Kanske handlar efterföljelse om något djupare. Att säga ”ja” och leva i efterföljelse är att vila i att mitt liv har en medvandrare och ett mål. Jag behöver förhålla mig till det som är, inte det som kunde eller borde ha blivit. Inte det som en gång var. Det som är. Och är inte det semester, så säg?

Dag Hammarsköld skriver i sin bok Vägmärken

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställt frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.

Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv därför, i underkastelse, har ett mål.

Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, att ”icke bekymra sig för morgondagen”.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Semester, Tankar inför helgen | Lämna en kommentar

Semesterutmaningen

Det var länge sedan jag postade något här och nu kommer en kort sommarhälsning.

Jag har just nu min första semestervecka. Som vanligt så blir det en blandning av att göra allt det där hemmavid man skjutit på sedan förra semestern, åka ut till kusten för att bada och sola (i kylan) och att bara ta igen förlorad tid med familjen. Så första veckan är nästan

klar och vi har varit på Bästkusten

När jag häromdagen tittade på semesterbilderna från förra året insåg jag hur mycket bilder jag tar när vi är utomlands och hur resten av semestern saknar bilder. Jag är verkligen ingen

bra fotograf och har inget ”fotoöga” men uppskattar likt de flesta att minnas med hjälp av bilder. Så jag har utmanat mig själv med att ta bilder under semestern och varje dag posta en bild på Instagram. #enbildpersemesterdag

Publicerat i Semester | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Den som ser sonen ser fadern 

Idag är temat i våra kyrkor Försonaren och jag minns en berättelse jag läste för länge sedan. I all sin enkelhet berättar den om något stort
En mor och en far förlorar sitt enda barn i kriget. De bor i USA, är förmögna och framgångsrika. De är också konstintresserade och samlar på äkta tavlor av kända målare. En dag, flera år efter sonens död, kommer en soldat förbi deras hem. Han var kamrat med deras son och berättar att det var när sonen skulle rädda honom som han sköts ner. Som tack har soldaten målat ett porträtt av deras pojke. Tavlan hamnar på främsta platsen ovanför den öppna spisen. Så småningom dör det gamla paret och det blir känt att deras ägodelar ska auktioneras ut. Till auktionen kommer många som vill få köpa tavlor ur parets konstsamling och nyfikenheten är hög. Och när auktionen ska börja tar auktionsförrättaren fram tavlan av sonen. Det går trögt då konstnären är okänd och folksamlingen ropar åt förättaren att ta fram de andra tavlorna men han envisas med att porträttet ska säljas först. Till slut köper parets gamle trädgårdsmästare tavlan för 10 dollar. Då annonserar auktionsförrattaren oväntat att auktionen därmed var över. Det blir en hel del irritation och tumult men förättaren förklarar att testamentet föreskriver att den som köpt tavlan av parets son skulle få alla de övriga tavlorna gratis…

”Den som ser Sonen…skall ha evigt liv” står det i evangeliet. Den som har Sonen har allt det andra också säger kyrkan. I det till synes värdelösa bor det enda hållbara. Hos den fattige finns rikedomen. Endast den Avrättade ger liv bortom döden. Guds omvända ordning…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kärleken, den gör mig svag och stark

”I det lilla ordet kärlek ligger världens stora längtan. Vi kan bara vinna kärleken om vi får den som gåva. Den som vill hålla fast den förlorar den igen. Den som ger den vidare vinner den på nytt.” Bengt Samuelsson

Bengt Samuelsson ser på kärleken som en gåva. Vi kan inte tvinga den till oss. Vi kan inte köpa oss den som vi handlar mat i ett varuhus. Vi kan inte förhandla oss till den med avtal och garantier. Kärlek är och förblir något som skänkes mig, det är en gåva.
Och det här med synen på kärlek som en gåva det tänker jag mig att det innebär att kärleken gör mig både stark och svag. Jag blir både trygg och bräcklig.

Stark för erfarenheten av oförtjänt kärlek gör att jag vågar tro att det går bra att vara en människa som jag. Jag vågar mer säga vad jag tänker och tycker. Jag vågar vara sann om vem jag är.

Kanske tror jag mer på mig själv och min förmåga. Kanske vågar jag pröva nya saker, nya tankar, våga förändring för min väns skull. Och Vad spelar det för roll att jag inte alltid säger rätt saker eller är så smart jämnt. Vad spelar det för roll om jag inte hinner fixa frisyren eller har ett kilo extra runt magen? Kärlek som gåva vilar ju inte på mitt utseende, min intelligens, min prestation. Jag vågar tro att det går bra att vara en sån som jag.

Kärleken gör mig stark.

Samtidigt gör kärleken mig svag.

Man blir ju så beroende av varann. Min vän betyder så mycket för mig så tänk om du skulle försvinna. Jag kan ju inte kontrollera, styra eller bestämma över den andre. Jag måste lita till att du väljer att stanna hos mig. Och inte bara det: om något skulle hända dig eller om döden skulle hämta dig ifrån mig hur skulle jag väl kunna klara det? Att vara så beroende av en annan innebär en viss sårbarhet. För om du inte skulle finnas kvar hos mig så skulle jag kanske gå i tusen bitar.

Kärlek som gåva gör mig både stark och svag.

Och samtidigt tror jag att det är just i den kombinationen av styrka och svaghet, av trygghet och sårbarhet som kärleken hålls levande.

Jag får öva mig att leva i tillit och öppenhet och jag får lära mig att behandla den andre försiktigt. Insikten att den andre är En gåva är ju något som gör mig glad och ger mig livsmod så jag förstår att det går bra vara den jag är och på samma gång får mig att beröra min vän med mjukare händer och med större respekt. För din kärlek är en gåva som jag inte vill förlora.

”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader.”                                                                                                        Jakobsbrevet 1:17

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Maria, en vägvisare?

Hur skulle man reagera om det kom en ängel en dag med budskap om en uppgift jag hade blivit utvald till? Hur skulle man bete sig om det kom en ängel helt oväntat en dag och undrade om jag ville föda världens frälsare? Skulle jag bli glad? Eller rädd? Skulle jag tro mina ögon och öron? Skulle jag säga ja eller nej? Eller skulle jag se det hela som en inbillning? Kanske skulle jag vilja kontrollera om ängeln var äkta, hur vingarna satt fast och be den upprepa sina ord. Jag tror att jag hade varit skeptisk. Till Maria från Nasaret kom det en ängel en dag med ett budskap om att hon skulle bli mor till världens frälsare.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Hon är ung och trolovad på väg in i äktenskap och säkert nyfiken på sin framtid. Hon är kanske 14 år gammal och säkert glad, osäker och aktiv som ungdomar kan vara. Så får hon beskedet att hon ska få bära Guds son. Och ängeln använder stora ord när han beskriver den son hon ska föda: Han ska bli stor och kallas den högstes son. Herren Gud ska ge honom fader Davids tron och han ska härska över Jakobs hus för evigt och hans välde ska aldrig ta slut.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Vad kände hon mitt i denna omkastande händelse? Tror hon på det? Tvivlar hon på om hon verkligen sett rätt? Men det verkar inte som om hon tvivlar på ängelns existens, men hon måste fråga hur det i praktiken ska gå till, hur Gud tänker sig att det hela i verkligheten. Hon tänker till innan hon svarar på erbjudandet och det är En beundransvärd fattning i en minst sagt ovanlig situation. Blev hon glad? Hon verkar inte jubla i den första sekunden men det kom kanske så plötsligt att hon inte hinner känna efter. Men några dagar senare besöker hon kusin och sjunger sin glädjesång, det vi kallar för magnifikat. Sedan undrade jag förstås hur förväntade hon sig att det skulle bli?Skulle hon ha svarat ja om hon vetat vad det innebar?

Det har skrivits mycket om Maria. Och predikats och undervisats. Det har sagts och påståtts och berättats legender om henne. Hon har avbildats och porträtterats, beskrivits, tillbetts, blivit lovsjungen och bortglömd. Hon är inte en alldeles enkel figur att hantera för den etablerade kyrkan. Hon är ett unikt fall och ett sådant undantag i den teologiska och den kyrkliga historien.

Maria har ibland framställts som en förebild i sin ödmjukhet. Det betonas att hon underordnade sig Guds vilja utan protester och för den skull är hon en att ta efter. Men den vinklingen glömmer lätt att Maria faktiskt frågade, hon vill ta reda på fler fakta innan hon beslutar sig. Och hon får göra det. Det handlar inte om en underdånighet som innebär att man själv inte längre fattar beslut, tänker eller tycker något. Tyvärr har ju annars denna tolkning av Maria många gånger tagits som ett argument för att kvinnor inte ska ha rösträtt, hon ska inte ha yttranderätt och inte heller ha tillträde till vissa yrken. Den bild man gjorde sig av Maria blev ett krav att andra kvinnor skulle formas efter den.
Det som kanske blev allra svårast för kyrkan var ändå tanken att Maria skulle vara en vanlig kvinna. Hur kunde Gud välja något så kroppsligt som att födas av en kvinna, en kvinna som sedan blev mor på vanligt vis, en kvinna som inte var heligare, mer avskild från vardagslivet än andra kvinnor? Det sågs som en otänkbar kombination att vara vanlig kvinna och mor till Messias. Påven och vatikanen har därför bestämt och skrivit i sina encyklikor att:
Att Maria förblev jungfru – de som sägs vara Jesu syskon är barn till en syster med samma namn som Maria.
Att hon själv hade den helige ande till far. Alltså att hennes egen mor blev gravid på samma sätt som hon själv blev med Jesus.
Att hon inte dog som vanliga människor utan rycktes upp i en himmelsfärd.

Allt detta bekymmer med att bortförklara det som man trodde var orent och därför omöjligt för dem att applicera på Jesu mor. Grundtanken var Guds helighet som för dem var viktig att markera Och det var nog svårt i kyrkans historia att acceptera att Gud levt här i en alldeles vanlig människokropp och det gick därför inte att dessutom tänka sig Maria som alldeles vardaglig. Maria har varit en omdebatterad person i tydningen av evangelierna.

Och Maria tog ju risker den där dagen, dagen då ängeln kom och berättade om hennes kallelse. Hon måste ju ha anat hur det skulle låta i omgivningens ögon när magen började synas trots att hon inte var gift,. Skulle de verkligen tro att hon, denna enkla, osminkade flicka, fått änglabesök och skulle bära Guds Son? Kanske var hon ungdomligt fri från framtids oro, jag vet naturligtvis inte men det hon gjorde var modigt. Och hon fick känna att det kostade också. Hon fick både hot att stenas av byn när hon blev gravid, hon fick fly hus och hem till egypten undan kungen och hon fick också stå vid sin sons kors. Hon tog en risk, det blev kostsamt men samtidigt kan jag inte låta bli att så där en aning avundas henne.

Med jämna mellanrum görs i Europa undersökningar om människors värderingar och livsåskådning. OCH det man har upptäckt idag är att många människor beskriver att deras liv består av allt för mycket tristess. Det är helt enkelt tråkigt att leva, det finns ingen mening och mål med färden , inget ärenden med mitt liv. Vi lever idag med livsleda och likgiltighet. Människan är ofta led på livet och börjar jaga efter lycka. Vi börjar söka efter det som ska ge mening åt min tillvaro. Ibland blir det konsumtion: bara jag hade en ny bil eller en sommarstuga eller mer plats för min hobbys så skulle det bli bättre. Ibland blir det jakten på kändisskap och berömmelse. Mitt i vårt globala och tornadoliknande samhälle och livstempo så kan jag i alla fall bli sedd och få göra intryck, en vattenstämpel på historien, inte bara försvinna i mängden. Ibland jaga vi efter kärlek och sex och byter ut våra relationer, vi söker ständigt något nytt för att inte drabbas av långsamhet och enformighet. Och just vid den tanken eller snarare frågan om meningen med just mitt liv, sökandet efter målet för min tillvaro. Just då kan jag avundas Maria för att hon faktiskt fick ett uttalat mål med sitt liv, hon fick ett ärende med sitt liv.

Kanske är det där hon är en vägvisare. Inte för att hon var en tyst, underdånig och undfallande kvinna. Inte för att hon kunde föda barn och ändå vara jungfru, inte för att hon inte dog på vanligt sätt, utan helt enkelt för att hon var alldeles vanlig, oerfaren, outbildad och enkel människa och hon tog risken att acceptera att Gud hade ett ärende i hennes liv.
Hon vågade säga ja till kallelsen att bära Guds son till världen.

Och även om det inte innebär att vi aldrig möter sorg och förluster, även om därmed inte har ett tydligt svar på frågan om livets mening, även om vi inte undkommer tråkiga dagar så kvarstår ändå denna gudaregel som Maria fick erfara. Nämligen att Gud ber vanliga, enkla människor med brister och framsidor att ta emot och bära hans son, alltså honom själv till världen.
Vi har med andra ord fått en fråga om vi vill acceptera ett ärende. Att helt enkelt inrikta vårt liv på att öppna oss för Guds kärlek till mig och försöka visa på Guds kärlek till mina medmänniskor.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen, Uncategorized | Lämna en kommentar

Allt börjar i det egna hjärtat

Efesierbrevet 5:1f

Jag tror inte på Gud men med ondskan är jag inte säker. Så säger en del jag möter som präst. Varför är det lättare att se det onda än godhet? Är det för att det som gör ont drabbar oss mer? Att det onda vi ser på tv och har ont omkring oss drabbar hjärteroten och berör oss på ett annat sätt?

För nog existerar ondska.  Det tror jag att få ifrågasätter. Denna jord är full av ondska. Många människor känner av den dagligen, in på bara kroppen. Här får vi uppleva, grymhet, fruktan, förakt, misshandel, våld och mobbing. Vi har en enorm kapacitet till det onda vi människor.

Och det är som om det bodde en slags automatik i det onda. Förtryck föder hat som föder våld. Och våld föder automatiskt ännu mera våld. Det är som om det följde en slags mekanisk kedjereaktion på varje negativ handling. Det onda föder ännu mera ont.

Den 14de Dalai Lama Tenzin Gyatso. Den politiske och andlige ledaren i Tibet. Han menade att det finns bara ett sätt att kämpa mot det onda.När Kina invaderade Tib
et 1959 var det hans övertygelse att det tibetanska folket kunde genom kärlekens makt vända lidande till välsignelse. Han menade att allt börjar i det egna hjärtat. Övervinn hatet, föraktet, vreden och förödmjukelsen hos dig själv. Tillåt inte det fientliga inom dig att slå rot.

För det enda som kan besegra det onda är det goda. Att bryta våldets inneboende automatik, det är vår enda väg.

Det onda besegras med det goda. Hat övervinns med kärlek. Mörker botas med ljus.

Så börja med ditt eget hjärta och om du där ser ditt eget mörker och möt dig själv med godhet och förlåtelse. Minns att också du, med både mörker och ljus är en av Gud älskad människa.

Så när Paulus skriver Ta Gud till föredöme som hans älskade barn, Lev i kärlek… så visar han oss på den enda väg vi har ut från mörkret till ljuset. Vårt bästa vapen mot ondskan i världen. Lev i kärlek, till dig själv, till din medmänniska och till Gud.

Besegra mörkret med ljus.

Margareta Melin diktar i sin psalm:

Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd. Var ljus!

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar