Tankar inför helgen – jag skall bara

Min hjärna har tagit semester en vecka för tidigt så när jag idag skulle producera något inför kommande helg och lokaltidningen var det väldigt segt. Efterföljelse är temat på söndag och texterna är inte så enkla men intressanta. Detta blev en första text i mötet med texten.

———————————————————————————————————-

Så är den äntligen här, semestern. Tiden då allt skall ske. Nu skall man träffa vännerna som försummats, ha kvalitetstid med familjen, uppleva saker, resa, få igång träningen och hinna med allt den myckna vardagen satt stopp för. Oftast, åtminstone för mig, sjösätts aldrig planerna, det blir det mest en önskan. Kanske för att andra saker kom i vägen, såsom återhämtning, stillhet, att vara i stunden. Det blir bra ändå, men kanske inte vad jag först tänkte.

När jag inför helgen läser texterna om efterföljelse påminns jag om just detta. Hur jag fungerar, hur ofta jag inför ett beslut likt Alfons säger till livet: ”jag skall bara”. Samtidigt vet jag att de viktigaste besluten i mitt liv inte behövde vänta på rätt ögonblick. Som när jag för första gången sa till min fru att jag älskar henne, eller att jag ville dela mitt liv med henne.

Precis som kärleken drabbar kallelsen och de stora besluten oss ofta mitt i det pågående livet. Bland städning, dagishämtningar och inhandlingslistor. Så var det även för profeten Elisha. När han är ute med oxarna, kommer kallelsen till profet och han lämnar allt. Kärleken kan vi inte skjuta upp. Livet kan vi inte skjuta upp. Det kommer att hända antingen vi har tänkt oss det eller inte. Frågan är egentligen bara om vi har tänkt att följa med. Evangeliet vill inte vänta på bättre tider, inte på semestertider eller morgondagen.

Samtidigt skaver det i mig när jag läser ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”. Är inte det lite hårt? Vem ser sig inte om? Vem längtar inte till en annan plats, en annan tid, ibland? Kanske vill Jesus betona hur central efterföljelse är för våra liv. Den går inte att jämföra med semester, gymtider eller bokade restaurangbesök. 

Kanske handlar efterföljelse om något djupare. Att säga ”ja” och leva i efterföljelse är att vila i att mitt liv har en medvandrare och ett mål. Jag behöver förhålla mig till det som är, inte det som kunde eller borde ha blivit. Inte det som en gång var. Det som är. Och är inte det semester, så säg?

Dag Hammarsköld skriver i sin bok Vägmärken

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställt frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.

Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv därför, i underkastelse, har ett mål.

Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, att ”icke bekymra sig för morgondagen”.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Semester, Tankar inför helgen | Lämna en kommentar

Semesterutmaningen

Det var länge sedan jag postade något här och nu kommer en kort sommarhälsning.

Jag har just nu min första semestervecka. Som vanligt så blir det en blandning av att göra allt det där hemmavid man skjutit på sedan förra semestern, åka ut till kusten för att bada och sola (i kylan) och att bara ta igen förlorad tid med familjen. Så första veckan är nästan

klar och vi har varit på Bästkusten

När jag häromdagen tittade på semesterbilderna från förra året insåg jag hur mycket bilder jag tar när vi är utomlands och hur resten av semestern saknar bilder. Jag är verkligen ingen

bra fotograf och har inget ”fotoöga” men uppskattar likt de flesta att minnas med hjälp av bilder. Så jag har utmanat mig själv med att ta bilder under semestern och varje dag posta en bild på Instagram. #enbildpersemesterdag

Publicerat i Semester | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Den som ser sonen ser fadern 

Idag är temat i våra kyrkor Försonaren och jag minns en berättelse jag läste för länge sedan. I all sin enkelhet berättar den om något stort
En mor och en far förlorar sitt enda barn i kriget. De bor i USA, är förmögna och framgångsrika. De är också konstintresserade och samlar på äkta tavlor av kända målare. En dag, flera år efter sonens död, kommer en soldat förbi deras hem. Han var kamrat med deras son och berättar att det var när sonen skulle rädda honom som han sköts ner. Som tack har soldaten målat ett porträtt av deras pojke. Tavlan hamnar på främsta platsen ovanför den öppna spisen. Så småningom dör det gamla paret och det blir känt att deras ägodelar ska auktioneras ut. Till auktionen kommer många som vill få köpa tavlor ur parets konstsamling och nyfikenheten är hög. Och när auktionen ska börja tar auktionsförrättaren fram tavlan av sonen. Det går trögt då konstnären är okänd och folksamlingen ropar åt förättaren att ta fram de andra tavlorna men han envisas med att porträttet ska säljas först. Till slut köper parets gamle trädgårdsmästare tavlan för 10 dollar. Då annonserar auktionsförrattaren oväntat att auktionen därmed var över. Det blir en hel del irritation och tumult men förättaren förklarar att testamentet föreskriver att den som köpt tavlan av parets son skulle få alla de övriga tavlorna gratis…

”Den som ser Sonen…skall ha evigt liv” står det i evangeliet. Den som har Sonen har allt det andra också säger kyrkan. I det till synes värdelösa bor det enda hållbara. Hos den fattige finns rikedomen. Endast den Avrättade ger liv bortom döden. Guds omvända ordning…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kärleken, den gör mig svag och stark

”I det lilla ordet kärlek ligger världens stora längtan. Vi kan bara vinna kärleken om vi får den som gåva. Den som vill hålla fast den förlorar den igen. Den som ger den vidare vinner den på nytt.” Bengt Samuelsson

Bengt Samuelsson ser på kärleken som en gåva. Vi kan inte tvinga den till oss. Vi kan inte köpa oss den som vi handlar mat i ett varuhus. Vi kan inte förhandla oss till den med avtal och garantier. Kärlek är och förblir något som skänkes mig, det är en gåva.
Och det här med synen på kärlek som en gåva det tänker jag mig att det innebär att kärleken gör mig både stark och svag. Jag blir både trygg och bräcklig.

Stark för erfarenheten av oförtjänt kärlek gör att jag vågar tro att det går bra att vara en människa som jag. Jag vågar mer säga vad jag tänker och tycker. Jag vågar vara sann om vem jag är.

Kanske tror jag mer på mig själv och min förmåga. Kanske vågar jag pröva nya saker, nya tankar, våga förändring för min väns skull. Och Vad spelar det för roll att jag inte alltid säger rätt saker eller är så smart jämnt. Vad spelar det för roll om jag inte hinner fixa frisyren eller har ett kilo extra runt magen? Kärlek som gåva vilar ju inte på mitt utseende, min intelligens, min prestation. Jag vågar tro att det går bra att vara en sån som jag.

Kärleken gör mig stark.

Samtidigt gör kärleken mig svag.

Man blir ju så beroende av varann. Min vän betyder så mycket för mig så tänk om du skulle försvinna. Jag kan ju inte kontrollera, styra eller bestämma över den andre. Jag måste lita till att du väljer att stanna hos mig. Och inte bara det: om något skulle hända dig eller om döden skulle hämta dig ifrån mig hur skulle jag väl kunna klara det? Att vara så beroende av en annan innebär en viss sårbarhet. För om du inte skulle finnas kvar hos mig så skulle jag kanske gå i tusen bitar.

Kärlek som gåva gör mig både stark och svag.

Och samtidigt tror jag att det är just i den kombinationen av styrka och svaghet, av trygghet och sårbarhet som kärleken hålls levande.

Jag får öva mig att leva i tillit och öppenhet och jag får lära mig att behandla den andre försiktigt. Insikten att den andre är En gåva är ju något som gör mig glad och ger mig livsmod så jag förstår att det går bra vara den jag är och på samma gång får mig att beröra min vän med mjukare händer och med större respekt. För din kärlek är en gåva som jag inte vill förlora.

”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader.”                                                                                                        Jakobsbrevet 1:17

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Maria, en vägvisare?

Hur skulle man reagera om det kom en ängel en dag med budskap om en uppgift jag hade blivit utvald till? Hur skulle man bete sig om det kom en ängel helt oväntat en dag och undrade om jag ville föda världens frälsare? Skulle jag bli glad? Eller rädd? Skulle jag tro mina ögon och öron? Skulle jag säga ja eller nej? Eller skulle jag se det hela som en inbillning? Kanske skulle jag vilja kontrollera om ängeln var äkta, hur vingarna satt fast och be den upprepa sina ord. Jag tror att jag hade varit skeptisk. Till Maria från Nasaret kom det en ängel en dag med ett budskap om att hon skulle bli mor till världens frälsare.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Hon är ung och trolovad på väg in i äktenskap och säkert nyfiken på sin framtid. Hon är kanske 14 år gammal och säkert glad, osäker och aktiv som ungdomar kan vara. Så får hon beskedet att hon ska få bära Guds son. Och ängeln använder stora ord när han beskriver den son hon ska föda: Han ska bli stor och kallas den högstes son. Herren Gud ska ge honom fader Davids tron och han ska härska över Jakobs hus för evigt och hans välde ska aldrig ta slut.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Vad kände hon mitt i denna omkastande händelse? Tror hon på det? Tvivlar hon på om hon verkligen sett rätt? Men det verkar inte som om hon tvivlar på ängelns existens, men hon måste fråga hur det i praktiken ska gå till, hur Gud tänker sig att det hela i verkligheten. Hon tänker till innan hon svarar på erbjudandet och det är En beundransvärd fattning i en minst sagt ovanlig situation. Blev hon glad? Hon verkar inte jubla i den första sekunden men det kom kanske så plötsligt att hon inte hinner känna efter. Men några dagar senare besöker hon kusin och sjunger sin glädjesång, det vi kallar för magnifikat. Sedan undrade jag förstås hur förväntade hon sig att det skulle bli?Skulle hon ha svarat ja om hon vetat vad det innebar?

Det har skrivits mycket om Maria. Och predikats och undervisats. Det har sagts och påståtts och berättats legender om henne. Hon har avbildats och porträtterats, beskrivits, tillbetts, blivit lovsjungen och bortglömd. Hon är inte en alldeles enkel figur att hantera för den etablerade kyrkan. Hon är ett unikt fall och ett sådant undantag i den teologiska och den kyrkliga historien.

Maria har ibland framställts som en förebild i sin ödmjukhet. Det betonas att hon underordnade sig Guds vilja utan protester och för den skull är hon en att ta efter. Men den vinklingen glömmer lätt att Maria faktiskt frågade, hon vill ta reda på fler fakta innan hon beslutar sig. Och hon får göra det. Det handlar inte om en underdånighet som innebär att man själv inte längre fattar beslut, tänker eller tycker något. Tyvärr har ju annars denna tolkning av Maria många gånger tagits som ett argument för att kvinnor inte ska ha rösträtt, hon ska inte ha yttranderätt och inte heller ha tillträde till vissa yrken. Den bild man gjorde sig av Maria blev ett krav att andra kvinnor skulle formas efter den.
Det som kanske blev allra svårast för kyrkan var ändå tanken att Maria skulle vara en vanlig kvinna. Hur kunde Gud välja något så kroppsligt som att födas av en kvinna, en kvinna som sedan blev mor på vanligt vis, en kvinna som inte var heligare, mer avskild från vardagslivet än andra kvinnor? Det sågs som en otänkbar kombination att vara vanlig kvinna och mor till Messias. Påven och vatikanen har därför bestämt och skrivit i sina encyklikor att:
Att Maria förblev jungfru – de som sägs vara Jesu syskon är barn till en syster med samma namn som Maria.
Att hon själv hade den helige ande till far. Alltså att hennes egen mor blev gravid på samma sätt som hon själv blev med Jesus.
Att hon inte dog som vanliga människor utan rycktes upp i en himmelsfärd.

Allt detta bekymmer med att bortförklara det som man trodde var orent och därför omöjligt för dem att applicera på Jesu mor. Grundtanken var Guds helighet som för dem var viktig att markera Och det var nog svårt i kyrkans historia att acceptera att Gud levt här i en alldeles vanlig människokropp och det gick därför inte att dessutom tänka sig Maria som alldeles vardaglig. Maria har varit en omdebatterad person i tydningen av evangelierna.

Och Maria tog ju risker den där dagen, dagen då ängeln kom och berättade om hennes kallelse. Hon måste ju ha anat hur det skulle låta i omgivningens ögon när magen började synas trots att hon inte var gift,. Skulle de verkligen tro att hon, denna enkla, osminkade flicka, fått änglabesök och skulle bära Guds Son? Kanske var hon ungdomligt fri från framtids oro, jag vet naturligtvis inte men det hon gjorde var modigt. Och hon fick känna att det kostade också. Hon fick både hot att stenas av byn när hon blev gravid, hon fick fly hus och hem till egypten undan kungen och hon fick också stå vid sin sons kors. Hon tog en risk, det blev kostsamt men samtidigt kan jag inte låta bli att så där en aning avundas henne.

Med jämna mellanrum görs i Europa undersökningar om människors värderingar och livsåskådning. OCH det man har upptäckt idag är att många människor beskriver att deras liv består av allt för mycket tristess. Det är helt enkelt tråkigt att leva, det finns ingen mening och mål med färden , inget ärenden med mitt liv. Vi lever idag med livsleda och likgiltighet. Människan är ofta led på livet och börjar jaga efter lycka. Vi börjar söka efter det som ska ge mening åt min tillvaro. Ibland blir det konsumtion: bara jag hade en ny bil eller en sommarstuga eller mer plats för min hobbys så skulle det bli bättre. Ibland blir det jakten på kändisskap och berömmelse. Mitt i vårt globala och tornadoliknande samhälle och livstempo så kan jag i alla fall bli sedd och få göra intryck, en vattenstämpel på historien, inte bara försvinna i mängden. Ibland jaga vi efter kärlek och sex och byter ut våra relationer, vi söker ständigt något nytt för att inte drabbas av långsamhet och enformighet. Och just vid den tanken eller snarare frågan om meningen med just mitt liv, sökandet efter målet för min tillvaro. Just då kan jag avundas Maria för att hon faktiskt fick ett uttalat mål med sitt liv, hon fick ett ärende med sitt liv.

Kanske är det där hon är en vägvisare. Inte för att hon var en tyst, underdånig och undfallande kvinna. Inte för att hon kunde föda barn och ändå vara jungfru, inte för att hon inte dog på vanligt sätt, utan helt enkelt för att hon var alldeles vanlig, oerfaren, outbildad och enkel människa och hon tog risken att acceptera att Gud hade ett ärende i hennes liv.
Hon vågade säga ja till kallelsen att bära Guds son till världen.

Och även om det inte innebär att vi aldrig möter sorg och förluster, även om därmed inte har ett tydligt svar på frågan om livets mening, även om vi inte undkommer tråkiga dagar så kvarstår ändå denna gudaregel som Maria fick erfara. Nämligen att Gud ber vanliga, enkla människor med brister och framsidor att ta emot och bära hans son, alltså honom själv till världen.
Vi har med andra ord fått en fråga om vi vill acceptera ett ärende. Att helt enkelt inrikta vårt liv på att öppna oss för Guds kärlek till mig och försöka visa på Guds kärlek till mina medmänniskor.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen, Uncategorized | Lämna en kommentar

Allt börjar i det egna hjärtat

Efesierbrevet 5:1f

Jag tror inte på Gud men med ondskan är jag inte säker. Så säger en del jag möter som präst. Varför är det lättare att se det onda än godhet? Är det för att det som gör ont drabbar oss mer? Att det onda vi ser på tv och har ont omkring oss drabbar hjärteroten och berör oss på ett annat sätt?

För nog existerar ondska.  Det tror jag att få ifrågasätter. Denna jord är full av ondska. Många människor känner av den dagligen, in på bara kroppen. Här får vi uppleva, grymhet, fruktan, förakt, misshandel, våld och mobbing. Vi har en enorm kapacitet till det onda vi människor.

Och det är som om det bodde en slags automatik i det onda. Förtryck föder hat som föder våld. Och våld föder automatiskt ännu mera våld. Det är som om det följde en slags mekanisk kedjereaktion på varje negativ handling. Det onda föder ännu mera ont.

Den 14de Dalai Lama Tenzin Gyatso. Den politiske och andlige ledaren i Tibet. Han menade att det finns bara ett sätt att kämpa mot det onda.När Kina invaderade Tib
et 1959 var det hans övertygelse att det tibetanska folket kunde genom kärlekens makt vända lidande till välsignelse. Han menade att allt börjar i det egna hjärtat. Övervinn hatet, föraktet, vreden och förödmjukelsen hos dig själv. Tillåt inte det fientliga inom dig att slå rot.

För det enda som kan besegra det onda är det goda. Att bryta våldets inneboende automatik, det är vår enda väg.

Det onda besegras med det goda. Hat övervinns med kärlek. Mörker botas med ljus.

Så börja med ditt eget hjärta och om du där ser ditt eget mörker och möt dig själv med godhet och förlåtelse. Minns att också du, med både mörker och ljus är en av Gud älskad människa.

Så när Paulus skriver Ta Gud till föredöme som hans älskade barn, Lev i kärlek… så visar han oss på den enda väg vi har ut från mörkret till ljuset. Vårt bästa vapen mot ondskan i världen. Lev i kärlek, till dig själv, till din medmänniska och till Gud.

Besegra mörkret med ljus.

Margareta Melin diktar i sin psalm:

Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd. Var ljus!

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Saliga ni …..

Lukas 6:20ff (saligprisningarna)

Jag tycker i hemlighet om när bilden av Jesus skaver lite. När allt inte är så fromt och sockersött som på forna tiders söndagsskoleplanscher. Men här låter  Jesus riktigt missunnsam, sur och grinig. Som en farbror som surnat som gammal grädde och sprider bara galla omkring sig. Jesus låter som om han framförallt förespråkar de nerdragna mungipornas leverna…

Han talar om två sorters människor. Om de saliga talar han och om de som måste ropas ve – ord över. Om stackare och glada om lyckliga och olyckliga

Men han vänder på det så att de jag kallar de lyckligt lottade dem säger Jesus är det synd om  och de som jag säger har fått det man inte önskar sig det är de lyckliga människorna.

Det låter faktiskt som om Jesus tycker illa vara med glada människor som njuter av livet. Jag tycker han vänder på begreppen men han talar i alla fall om de lyckliga och de olyckliga.

Saliga ni som är fattiga, saliga ni som gråter   ve er som är mätta och rika… Vem är lycklig vem är olycklig? Och när de står där inför skaran av sjuka, fattiga, utstötta, svältande, plågade människorna och så börjar Jesus säga att dom är de lyckliga. Driver han med dem? Ber han dom att inte se på verkligheten? Borde de drömma sig bort och bara glömma sina bekymmer? Är det en missunnsam man denne Jesus från Nasaret? Eller ser han inte verkligheten? Är han en drömmare av stora mått?

Ove wikström, professor i religionspsykologi i Uppsala, beskriver vårt samhälle så här:

Vårt kommunikationssamhälle har som formel ungdom + skönhet = lycka. Lycka är att vara ung och vacker. Den som är lycklig är den som inte får rynkor, som inte blir trött, som inte är bunden av familje krav, som har en toppfysik, som är vältränad. Som är full av energi och alltid framåt. Som har ett glänsande hår, som smal som en sytråd, som har stora biceps, som har en rak näsa och tunna ögonbryn…

Våra liv fylls av reklamens vackra dataretuscherade kroppar utan minsta födelsemärke eller fettcell. Ständigt leende människor med välstrukna skjortor. De enda gamla människor som visas på bild är de äldre som kan klättra i berg eller bada i isvakar. En äldre person som är precis som en ungdom. Man måste vara ung eller i alla fall ungdomlig.

Det är vårt ideal och förebilden för en lyckad människa. Det är de lyckliga! Men inte bara våra kroppar det handlar om: det är ju också våra hem som ska följa trenderna och hänga med. Inredningstidningar som sägs ge inspiration till att göra våra hem personliga är fulla av bilder med precis likadana soffor och fåtöljer och sedan gardiner och mattor, allt med färger och former som passar ihop. Varenda prydnadssak passar in i bilden och inga färger skär sig. Och så sitter man där i sin egen lägenhet. I den nedsuttna soffan smulor mellan sittdynorna, dammråttor och gamla jordnötter under soffbordet. Med sina extra kilon runt magen som man önskar skulle försvinna, med sin virvel i nacken som ingen frisör kan klippa bort, med barnen som skriker och vi blir försenade till skolan, med tidningen jag aldrig hinner läsa och orkideérna som slokar i fönstret. och jag hann inte ens diska…

Så sitter man där med en vag känsla av att jag måste rätta till mitt liv. FÖR om jag hade ett sådant hem, ett sådant utseende, en sån värld då vore jag ju lycklig. Och Jesus ställer frågan om vem som egentligen är att kalla lycklig och olycklig. Det som vi tror är lyckan i själva verket inte alls har med lyckan att göra. Det som är våra ideal, våra målsättningar kan vara fullständigt falska förhoppningar som inte tar oss dit vi egentligen önskar. Det som jag satsar all min energi och strävan efter kan visa sig vara tomma myter som bara forcera mig till ett liv som aldrig håller. Vem är lycklig och vem är den olycklige?

Salig vare den som bevarar sin slanka midja!

Salig vare den som har en rynkfri hud!

Salig vare den som har trendriktiga fåtöljer!

Eller…

Salig vare den som ännu söker visa kärlek

Salig vare den som söker att vara en sann människa

Salig vare den som söker att hålla sitt hjärta levande

Publicerat i bergspredikan, dagens fundering, präst, Predikan | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Carpe praeteritum

”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Fånga dagen hör och ser jag lite överallt. Carpe Diem, som ett uttryck för att leva här och nu, leva äkta och ta vara på tiden.

Vi har många uttryck för att tala om tiden. Tiden som gårdag, idag och morgondagen. Som det förflutna, nuet och framtiden. Upplevelsen är ofta att Nuet har vi en viss makt över. Det som händer nu kan vi påverka. Vi kan välja att sitta kvar eller att gå ut. Vi kan till en viss grad styra över hur vi uppför oss och vad vi säger och hur vi beter oss mot varandra. Nuet ligger i våra händer, det kan vi ännu forma.

Framtiden kan vi också ha en viss makt över. Vi kan göra upp planer och strategier. Vi kan lägga upp förråd, välja olika vägar, vi kan försöka styra mot ett mål vi satt upp,Vi kan försöka förverkliga våra visioner . Kanske lyckas vi inte med alla intentioner men då kan vi anpassa dem lite bättre efter förutsättningarna, vi kan behålla somliga idéer men släppa annat. Framtiden kan vi ändå påverka en aning genom våra vägval och projekteringar.

Nuet och framtiden det håller vi till viss del i våra händer, det tycker vi att vi har en viss makt över. Det kan vi ännu kontrollera. Men inför gårdagen och vårt förflutna har vi ofta en mer kluven inställning. Ni har kanske hört sådana uttryck som Gjort är gjort, gårdagen är förbi och kommer inte åter, lagt kort ligger, sagt är sagt, två ting kan du inte ta tillbaka en avskjuten pil och ett elakt ord o s v …

En mängd uttryck som visar just Det som ibland kan väcka vår förtvivlan och öppna för vårt missmod och sorg, nämligen det att vi inte kan påverka det förflutna. Det som är förbi ligger utanför vår möjlighet att förändra. Ibland är det bara småsaker som vi irriteras över när vi ser tillbaka. varför sålde jag den där motorcykeln nu skulle den ju passa igen eller varför köpte jag just de här kläderna, jag använder de ju aldrig. Sådant som egentligen inte har så stora följder men som vi förargar oss över en smula. Men ibland har vi också sådant i våra bakvatten som verkligt har satt sina spår, som haft stora konsekvenser på vårt och andras liv. Kanske valde jag ett yrke som jag inte passade för och så har mitt självförtroende sakta malts ner, eller kanske gifte man sig i för unga år och man inser att man inte kan leva med den man valde längre, kanske ångrar att man inte utbildade sig när man hade chansen.

Eller så kan det vara ett misstag som inte såg så stort ut till en början men som fick kännbara följder. Några hårda ord som man kastat ur sig i ett ögonblick när man inte kunde hejda sig och nu ligger de kvar och skapar långvarig konflikt i en relation. Eller man kör sin bil några kilometer till fast man är trött, det är ju så nära hem, och så somnar man vid ratten och någon skadas allvarligt. Det kan ibland vara nästan tragiskt smärtsamt detta faktum att vi inte göra om det som varit. Vid en människas dödsbädd händer det inte sällan att man får höra orden ungefär så här: Jag skulle ha gjort det eller det, jag skulle ha lagt mer tid på min familj, jag skulle ha vågat resa … men nu är det försent. Jag skulle ha skrivit ringt, hälsat på men nu är det för sent. Det som har hänt har vi ingen möjlighet att ändra på. Och så strå vi där med Denna ångestladdade fras nu är det för sent!

Jesus är på besök hos Simon. De ligger till bords och äter och plötsligt tränger sig en kvinna på i hans hem. Hon kastar sig ner till Jesus. Hon gråter och börjar smörja hans fötter med balsam, en parfymerad olja, Hon tar av sig sin huvudduk och torkar honom med sitt hår. Helt oväntat och ganska dramatiskt mitt i en middag som man antagligen trott skulle innehålla intressanta samtal om livet samhället och Gud. Det måste förmodligen ha känts ganska pinsamt för Simon att detta hände i hans eget hus.

Dom ger sig verbalt på henne. Slöseri med olja. Enligt dåtidens religion och kultur var det tämligen lätt att utse vem som var syndare och fel och vem som var rättfärdig och rätt. Den här kvinnan hade förmodligen det äldsta kvinnoyrket, hon var antagligen prostituerad för att kunna överleva. En sådan kvinna skulle man inte se på, inte tilltala och naturligtvis inte heller beröra. Allt hon rörde vid skulle betraktas som orent och behöva en reningsceremoni. Och nu undrar Simon förstås över Jesus reaktion. Varför skjuter han inte denna kvinna ifrån sig? Varför låter han henne hållas?

Hna reagerar inte som det anstår en sådan man som Jesus. Jesus besvara hans undran med en liknelse. ”varför grälar ni på henne? Och det är ju med andra ord en mycket speciell syn på misstag, synder och brister. Och det är en helt annan inställning till missgrepp i det förflutna , till gårdagens felsteg. Jesus påstår här att de skador vi gjort i går det kan vi idag faktiskt ändra till en chans att växa i kärlek. De misstag jag gjort ligger inte bortom all möjlighet till beröring och förändring.

Det går att förvandla det onda från förut till något gott i dag. Mina missgrepp kan bli en mognad i att kunna älska. Därför att den som vågar se sitt liv och söka förlåtelse den tar i samma ögonblick som förlåtelsen sköljer händerna rena också emot kunskap om verlig kärlek. Den som söker förlåtelse hos Gud erfar den kärlek som inte bygger på prestation och gott intryck. som inte älskar utifrån villkor och krav utan låter andra stå som de är.

Så när självanklagelserna ropar i megafon och vi får lust att slå till oss själva. När skammen stiger fram ur vrårna och vi förlorar illusionen om vår egen godhet. När de hårda orden slungas mot andra och rädslan för omgivningen binder oss till händer och fötter. När vi sitter där och hör som en skiva som hakat upp sig: Nu är det för sent. Då börja man ju längta efter att möta någon större än jag och det här trassliga som jag håller i handen som ska föreställa mitt förflutna. Då påstår Jesus att vi har ännu en möjlighet kvar. Det är att bära fram mitt liv till Gud och låta honom förlåta mig. Att låta honom få se misstagen och det onda i mig. För det kan mycket väl hända att det som jag gömt i skam i mina händer förvandlats till ett minne som blir en källa till större kärlek än jag hade förut.

Att söka förlåtelse hos Gud kan måhända bli just denna erfarenhet som kan göra oss fria att verkligt älska oss själva, varann och Gud.

En dikt av Nils Bolander.

Trasiga redskap tar han i sin hand/ och arbetar med i sitt åkerland.

Plogar som ingen vill plöja med / ställer han i ordning, denne mästersmed.

Spelar en låt på en sprucken violin / så att man aldrig glömmer den melodin.

De som människor inte förstod / utvalde Gud till sin redskapsbod.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vinet har kännetecknat kärlek

Johannes 2:1ff (tar ett steg avsteg från kyrkoåret)

Under vintern så finns det inte där. Under vintern så är det tyst. Under vintern så hör vi inga fåglar. Det där ljudet, sorlet eller skulle man kunna kalla det bakgrundsmusiken finns inte där. Fåglarna sjunger inte under vintern. Då är de tysta.

Men så en dag stämmer en ensam fågel tveksamt upp sin röst, Så vågar någon fågel prova sin sång. Och då spritter det till inom oss. Fastän inga knoppar syns på träden och snålblåsten ännu drar. Då vaknar vi till för fågelns sång är ett tecken, är en vink om att vår och sommar är på väg. Det är en signal om att ljuset och värmen är på väg.

Och i den här texten skriver Johannes om tecken. Jesus ger sitt första tecken på sin gudomlighet. Han ger till sin omgivning en signal om vem han är.

Men när jag läser om vinundret i Kana och att Johannes beskriver det som ett tecken kan jag inte låta bli att bli lite fundersam.

För Jesus är på bröllop och mitt i sorlet och glammet börjar vinet ta slut vilket var något pinsamt för brudpar och deras släkter. Och till en början verkar Jesus vara ovillig att göra något åt saken men när situationen inte längre är hållbar, när allt faller över kanten så agerar han ändå. Och då gör han 600 liter vin. Och Johannes kallar det för ett tecken, tecken på gudomlighet.  Jag kanske mer väntat mig en bländande ljusupplevelse eller en djup överandlig kunskap, insikter om livets hemligheter om Gud skulle ge sig till känna.

Men Jesus gör 600 liter vin. Betydligt mer konkret och vardagligt än jag kunnat förutse. Och i vår svenska kyrkliga tradition har ju det knappt ens ansetts riktigt anständigt. Knappast riktigt rumsrent med 600 liter vin till ett bröllop. Men Johannes kallar det för ett tecken på gudomligas närvaro.

Vi får snudda vid Guds identitet och då får vi 600 liter vin… i den andliga litteraturen i alla fall fram till 14 – 1500talet  så har vinet ofta uppfattats som en speciell symbol. vinet har kommit att stå som symbol för kärlek. Det värmer, det smakar gott, det är berusande.

Vinet har kännetecknat kärlek.

Så i den meningen har nog de flesta av oss provat ett bröllop i Kana. De flesta har nog erfarit tider och platser där kärleken inte räcker. Där varken min egen kärlek till andra förslagit långt nog och inte heller har andras kärlek räckt så långt som vi skulle behöva.

Så när vi räckes vin och bröd i nattvarden så är det ett högst vardagligt och konkret tecken på att Gud ger utan gräns det som vi saknar. Det är ett tecken på att gud skänker i överflöd till den som lider brist.

som fågelsången som vinkar om värme och sommar så låter vinet oss ana att för varje brustet och fattigt människohjärta finns ett universum av  kärlek.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gud är kanske inte svaret på dina frågor 

Tankar inför predikan på 8 söndagen e trefaldighet

Prins Hamlet talar i sin kända monolog om att vara eller inte om eftertankens kranka blekhet. ”Eftertankens kranka blekhet” är en erfarenhet jag tror vi kan känna igen. Visst ser vi mönster mer klart i efterhand. Mönster och linjer som löper genom händelser man varit med om. När det hände kändes det kanske bara som ett enda långt kaos och en lång förvirring. När man var mitt i det, då, gick det inte att förstå vad som egentligen hända eller vad som ägde rum.
Ofta är det också först efteråt som man förstår hur tokigt det man gjort och sagt egentligen var. För jag tror att de flesta vill göra det som är rätt, man vill vara god och sann och väljer ofta det man tror är det rätta att göra. Ändå är det ju så att alla, även de kloka, intelligenta, sådana som tänker sig för, ibland beter sig på ett sånt sätt att man trasslar till en situation som kunde ha löst sig bättre om man gjort på annat vis. Men det är först efteråt som det klarnar.
Och hur ofta har man inte önskat att man förstod mer av sig själv? Varför är jag sådan här? Varför väljer jag som jag gör? Och varför har jag de värderingar jag har? Vem är jag egentligen?
Och tittar man ut över världen så vore ju klarsyn också en önskad egenskap. Vad gjorde USA egentligen i Irak? Vilka intressen fanns det egentligen inblandat i Kriget i Syrien eller i vilka krafter drar nytta av oroligheterna i Nice eller Turkiet?

Och så vidare … Det där med klarsyn det är intressant och efterlängtat. Både klarsyn över sig själv, sina relationer och samhället.
Imorgon, på 8 söndagen efter trefaldighet är temat ”andlig klarsyn” och vi läser ur Matteusevangeliet. Stycket är hämtat ur det vi kallar för Bergspredikan. En hel del folk har samlats vid det berg där Jesus har satt sig ner för att undervisa sina lärjungar och nu samlas allt fler runt om honom för att höra vad han har att säga. Och Jesus pratar om att inte göra sig bekymmer i onödan, att inte döma andra att inte tro på allt som sägs och påstås om Gud och så kommer det här:
Om en del av dem som gör saker i Guds namn och som Jesus kommer att visa bort.
Och jag kan inte förstå det. Jag tycker inte om det han säger och man ryggar tillbaka inför det bryska sätt som Jesus faktiskt stöter folk ifrån sig. Det verkar ju underligt. För handlar inte detta om människor som faktiskt har ställt upp och arbetat för Guds rike? Som gör goda gärningar? Hjälper sjuka att bli friska? Blinda att se? Talar om och profeterar om Gud? Som ger så att säga lite reklam för kristen tro? Varför skulle Jesus hålla ifrån sig dom som ser ut att göra gott?
Det är så märkligt det Jesus säger…
KG Hammar skriver: Gud är kanske inte svaret på våra frågor. Gud är istället den som ställer frågan om våra färdiga svar..
Och kanske är det som Jesus gör här. Ifrågasätter våra färdiga modeller och svar. Det Jesus frågar om här är inte den yttre beskrivningen av en människas liv. Han är inte intresserad av en uppräkning av en människas goda gärningar, hennes religiösa engagemang eller kyrkliga aktivitet. Det Jesus frågar efter är vilka motiv, vilken drivkraft, vilken grund som finns under allt det där vi gör?
Gör jag gott bara för andras bästa eller också för att vinna egen prestige? Arbetar jag tills jag nästan går under för kyrkan och de fattiga för att jag faktiskt bryr mig om den som jag hjälper eller för att jag även söker andras beundran?
För om jag tänker efter så finns det nog ofta där.
Det finns hos makthungriga politiker, hos fallskärmsutlösande storföretagare och inte minst men kanske allra svårast att se: det finns där hos mig. Det där som ibland förstoras till imperialistiska maktsträvanden, till penninghunger, till att jag bara måste vinna i diskussionen även om jag sårar min vän: kort och gott själviskheten. Det där egot som vill ta över och breda ut sig. Att man ständigt snurrar runt sig själv och mitt eget också i sina närmaste relationer.
Religiöst engagemang, andlig aktivitet, uppoffrande handlingar och prestationer även det kan ha sin rot i egot.
Och Jesus säger: det håller inte att leva så. Till slut är det inget liv i det slags liv som bara roterar runt sitt eget. För hela tiden måste du ju arbeta på din prestige och om du då någon gång gör fel och den välpolerade ytan spricker vad gör du då? Vad är kvar av dig då?
Nej din enda räddning Om du vill hålla ditt hjärta levande, om du vill behålla liv i livet, är att luta dig mot Gud och öppna händerna mot den goda vilja, den goda tanke, den kärlek som endast Jesus kan ge dig. Den enda form av kärlek som är utan slut och utan begränsning.
Lägg ner kampen om din prestige och goda meriter som kanske mest handlar om en rädsla att inte kunna älskas för sin egen skull. Gör inte en massa heroiska insatser endast i Oro över att det inte finns en plats för en människa som jag så jag måste bevisa mig värd en
Nej, vänd dig till Gud och lyssna till hans goda vilja med oss. Den kärlek som är utan gräns, just till den bristfälliga, splittrade människa man är och vänd dig sedan till din medmänniska och räck vidare det du själv har fått.
Den andliga klarsynen = att våga genomskåda sig själv och se Guds goda tanke och hjärta för den vilsna, omtänksamma, egoistiska, utgivande, själviska och trevande människa man är.
Andlig klarsyn: att se sanningen om sig själv och samtidigt se Guds oändliga kärlek till den människa man faktiskt är.
Några rader ur en dikt skriven av en anonym författare 1694: Psalm 364:3
Herre, giv mig av din nåd, det som jag aldrig själv förmår att vinna,
En rot, ett fäste i tron på Jesus Krist, en kärlek som ej söker sitt.
Min hjälp är blott din kärlek.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan | Lämna en kommentar