Vinet har kännetecknat kärlek

Johannes 2:1ff (tar ett steg avsteg från kyrkoåret)

Under vintern så finns det inte där. Under vintern så är det tyst. Under vintern så hör vi inga fåglar. Det där ljudet, sorlet eller skulle man kunna kalla det bakgrundsmusiken finns inte där. Fåglarna sjunger inte under vintern. Då är de tysta.

Men så en dag stämmer en ensam fågel tveksamt upp sin röst, Så vågar någon fågel prova sin sång. Och då spritter det till inom oss. Fastän inga knoppar syns på träden och snålblåsten ännu drar. Då vaknar vi till för fågelns sång är ett tecken, är en vink om att vår och sommar är på väg. Det är en signal om att ljuset och värmen är på väg.

Och i den här texten skriver Johannes om tecken. Jesus ger sitt första tecken på sin gudomlighet. Han ger till sin omgivning en signal om vem han är.

Men när jag läser om vinundret i Kana och att Johannes beskriver det som ett tecken kan jag inte låta bli att bli lite fundersam.

För Jesus är på bröllop och mitt i sorlet och glammet börjar vinet ta slut vilket var något pinsamt för brudpar och deras släkter. Och till en början verkar Jesus vara ovillig att göra något åt saken men när situationen inte längre är hållbar, när allt faller över kanten så agerar han ändå. Och då gör han 600 liter vin. Och Johannes kallar det för ett tecken, tecken på gudomlighet.  Jag kanske mer väntat mig en bländande ljusupplevelse eller en djup överandlig kunskap, insikter om livets hemligheter om Gud skulle ge sig till känna.

Men Jesus gör 600 liter vin. Betydligt mer konkret och vardagligt än jag kunnat förutse. Och i vår svenska kyrkliga tradition har ju det knappt ens ansetts riktigt anständigt. Knappast riktigt rumsrent med 600 liter vin till ett bröllop. Men Johannes kallar det för ett tecken på gudomligas närvaro.

Vi får snudda vid Guds identitet och då får vi 600 liter vin… i den andliga litteraturen i alla fall fram till 14 – 1500talet  så har vinet ofta uppfattats som en speciell symbol. vinet har kommit att stå som symbol för kärlek. Det värmer, det smakar gott, det är berusande.

Vinet har kännetecknat kärlek.

Så i den meningen har nog de flesta av oss provat ett bröllop i Kana. De flesta har nog erfarit tider och platser där kärleken inte räcker. Där varken min egen kärlek till andra förslagit långt nog och inte heller har andras kärlek räckt så långt som vi skulle behöva.

Så när vi räckes vin och bröd i nattvarden så är det ett högst vardagligt och konkret tecken på att Gud ger utan gräns det som vi saknar. Det är ett tecken på att gud skänker i överflöd till den som lider brist.

som fågelsången som vinkar om värme och sommar så låter vinet oss ana att för varje brustet och fattigt människohjärta finns ett universum av  kärlek.

Det här inlägget postades i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *