Carpe praeteritum

”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Fånga dagen hör och ser jag lite överallt. Carpe Diem, som ett uttryck för att leva här och nu, leva äkta och ta vara på tiden.

Vi har många uttryck för att tala om tiden. Tiden som gårdag, idag och morgondagen. Som det förflutna, nuet och framtiden. Upplevelsen är ofta att Nuet har vi en viss makt över. Det som händer nu kan vi påverka. Vi kan välja att sitta kvar eller att gå ut. Vi kan till en viss grad styra över hur vi uppför oss och vad vi säger och hur vi beter oss mot varandra. Nuet ligger i våra händer, det kan vi ännu forma.

Framtiden kan vi också ha en viss makt över. Vi kan göra upp planer och strategier. Vi kan lägga upp förråd, välja olika vägar, vi kan försöka styra mot ett mål vi satt upp,Vi kan försöka förverkliga våra visioner . Kanske lyckas vi inte med alla intentioner men då kan vi anpassa dem lite bättre efter förutsättningarna, vi kan behålla somliga idéer men släppa annat. Framtiden kan vi ändå påverka en aning genom våra vägval och projekteringar.

Nuet och framtiden det håller vi till viss del i våra händer, det tycker vi att vi har en viss makt över. Det kan vi ännu kontrollera. Men inför gårdagen och vårt förflutna har vi ofta en mer kluven inställning. Ni har kanske hört sådana uttryck som Gjort är gjort, gårdagen är förbi och kommer inte åter, lagt kort ligger, sagt är sagt, två ting kan du inte ta tillbaka en avskjuten pil och ett elakt ord o s v …

En mängd uttryck som visar just Det som ibland kan väcka vår förtvivlan och öppna för vårt missmod och sorg, nämligen det att vi inte kan påverka det förflutna. Det som är förbi ligger utanför vår möjlighet att förändra. Ibland är det bara småsaker som vi irriteras över när vi ser tillbaka. varför sålde jag den där motorcykeln nu skulle den ju passa igen eller varför köpte jag just de här kläderna, jag använder de ju aldrig. Sådant som egentligen inte har så stora följder men som vi förargar oss över en smula. Men ibland har vi också sådant i våra bakvatten som verkligt har satt sina spår, som haft stora konsekvenser på vårt och andras liv. Kanske valde jag ett yrke som jag inte passade för och så har mitt självförtroende sakta malts ner, eller kanske gifte man sig i för unga år och man inser att man inte kan leva med den man valde längre, kanske ångrar att man inte utbildade sig när man hade chansen.

Eller så kan det vara ett misstag som inte såg så stort ut till en början men som fick kännbara följder. Några hårda ord som man kastat ur sig i ett ögonblick när man inte kunde hejda sig och nu ligger de kvar och skapar långvarig konflikt i en relation. Eller man kör sin bil några kilometer till fast man är trött, det är ju så nära hem, och så somnar man vid ratten och någon skadas allvarligt. Det kan ibland vara nästan tragiskt smärtsamt detta faktum att vi inte göra om det som varit. Vid en människas dödsbädd händer det inte sällan att man får höra orden ungefär så här: Jag skulle ha gjort det eller det, jag skulle ha lagt mer tid på min familj, jag skulle ha vågat resa … men nu är det försent. Jag skulle ha skrivit ringt, hälsat på men nu är det för sent. Det som har hänt har vi ingen möjlighet att ändra på. Och så strå vi där med Denna ångestladdade fras nu är det för sent!

Jesus är på besök hos Simon. De ligger till bords och äter och plötsligt tränger sig en kvinna på i hans hem. Hon kastar sig ner till Jesus. Hon gråter och börjar smörja hans fötter med balsam, en parfymerad olja, Hon tar av sig sin huvudduk och torkar honom med sitt hår. Helt oväntat och ganska dramatiskt mitt i en middag som man antagligen trott skulle innehålla intressanta samtal om livet samhället och Gud. Det måste förmodligen ha känts ganska pinsamt för Simon att detta hände i hans eget hus.

Dom ger sig verbalt på henne. Slöseri med olja. Enligt dåtidens religion och kultur var det tämligen lätt att utse vem som var syndare och fel och vem som var rättfärdig och rätt. Den här kvinnan hade förmodligen det äldsta kvinnoyrket, hon var antagligen prostituerad för att kunna överleva. En sådan kvinna skulle man inte se på, inte tilltala och naturligtvis inte heller beröra. Allt hon rörde vid skulle betraktas som orent och behöva en reningsceremoni. Och nu undrar Simon förstås över Jesus reaktion. Varför skjuter han inte denna kvinna ifrån sig? Varför låter han henne hållas?

Hna reagerar inte som det anstår en sådan man som Jesus. Jesus besvara hans undran med en liknelse. ”varför grälar ni på henne? Och det är ju med andra ord en mycket speciell syn på misstag, synder och brister. Och det är en helt annan inställning till missgrepp i det förflutna , till gårdagens felsteg. Jesus påstår här att de skador vi gjort i går det kan vi idag faktiskt ändra till en chans att växa i kärlek. De misstag jag gjort ligger inte bortom all möjlighet till beröring och förändring.

Det går att förvandla det onda från förut till något gott i dag. Mina missgrepp kan bli en mognad i att kunna älska. Därför att den som vågar se sitt liv och söka förlåtelse den tar i samma ögonblick som förlåtelsen sköljer händerna rena också emot kunskap om verlig kärlek. Den som söker förlåtelse hos Gud erfar den kärlek som inte bygger på prestation och gott intryck. som inte älskar utifrån villkor och krav utan låter andra stå som de är.

Så när självanklagelserna ropar i megafon och vi får lust att slå till oss själva. När skammen stiger fram ur vrårna och vi förlorar illusionen om vår egen godhet. När de hårda orden slungas mot andra och rädslan för omgivningen binder oss till händer och fötter. När vi sitter där och hör som en skiva som hakat upp sig: Nu är det för sent. Då börja man ju längta efter att möta någon större än jag och det här trassliga som jag håller i handen som ska föreställa mitt förflutna. Då påstår Jesus att vi har ännu en möjlighet kvar. Det är att bära fram mitt liv till Gud och låta honom förlåta mig. Att låta honom få se misstagen och det onda i mig. För det kan mycket väl hända att det som jag gömt i skam i mina händer förvandlats till ett minne som blir en källa till större kärlek än jag hade förut.

Att söka förlåtelse hos Gud kan måhända bli just denna erfarenhet som kan göra oss fria att verkligt älska oss själva, varann och Gud.

En dikt av Nils Bolander.

Trasiga redskap tar han i sin hand/ och arbetar med i sitt åkerland.

Plogar som ingen vill plöja med / ställer han i ordning, denne mästersmed.

Spelar en låt på en sprucken violin / så att man aldrig glömmer den melodin.

De som människor inte förstod / utvalde Gud till sin redskapsbod.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *