Maria, en vägvisare?

Hur skulle man reagera om det kom en ängel en dag med budskap om en uppgift jag hade blivit utvald till? Hur skulle man bete sig om det kom en ängel helt oväntat en dag och undrade om jag ville föda världens frälsare? Skulle jag bli glad? Eller rädd? Skulle jag tro mina ögon och öron? Skulle jag säga ja eller nej? Eller skulle jag se det hela som en inbillning? Kanske skulle jag vilja kontrollera om ängeln var äkta, hur vingarna satt fast och be den upprepa sina ord. Jag tror att jag hade varit skeptisk. Till Maria från Nasaret kom det en ängel en dag med ett budskap om att hon skulle bli mor till världens frälsare.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Hon är ung och trolovad på väg in i äktenskap och säkert nyfiken på sin framtid. Hon är kanske 14 år gammal och säkert glad, osäker och aktiv som ungdomar kan vara. Så får hon beskedet att hon ska få bära Guds son. Och ängeln använder stora ord när han beskriver den son hon ska föda: Han ska bli stor och kallas den högstes son. Herren Gud ska ge honom fader Davids tron och han ska härska över Jakobs hus för evigt och hans välde ska aldrig ta slut.

Och jag kan inte låta bli att undra: hur tänkte hon? Vad kände hon mitt i denna omkastande händelse? Tror hon på det? Tvivlar hon på om hon verkligen sett rätt? Men det verkar inte som om hon tvivlar på ängelns existens, men hon måste fråga hur det i praktiken ska gå till, hur Gud tänker sig att det hela i verkligheten. Hon tänker till innan hon svarar på erbjudandet och det är En beundransvärd fattning i en minst sagt ovanlig situation. Blev hon glad? Hon verkar inte jubla i den första sekunden men det kom kanske så plötsligt att hon inte hinner känna efter. Men några dagar senare besöker hon kusin och sjunger sin glädjesång, det vi kallar för magnifikat. Sedan undrade jag förstås hur förväntade hon sig att det skulle bli?Skulle hon ha svarat ja om hon vetat vad det innebar?

Det har skrivits mycket om Maria. Och predikats och undervisats. Det har sagts och påståtts och berättats legender om henne. Hon har avbildats och porträtterats, beskrivits, tillbetts, blivit lovsjungen och bortglömd. Hon är inte en alldeles enkel figur att hantera för den etablerade kyrkan. Hon är ett unikt fall och ett sådant undantag i den teologiska och den kyrkliga historien.

Maria har ibland framställts som en förebild i sin ödmjukhet. Det betonas att hon underordnade sig Guds vilja utan protester och för den skull är hon en att ta efter. Men den vinklingen glömmer lätt att Maria faktiskt frågade, hon vill ta reda på fler fakta innan hon beslutar sig. Och hon får göra det. Det handlar inte om en underdånighet som innebär att man själv inte längre fattar beslut, tänker eller tycker något. Tyvärr har ju annars denna tolkning av Maria många gånger tagits som ett argument för att kvinnor inte ska ha rösträtt, hon ska inte ha yttranderätt och inte heller ha tillträde till vissa yrken. Den bild man gjorde sig av Maria blev ett krav att andra kvinnor skulle formas efter den.
Det som kanske blev allra svårast för kyrkan var ändå tanken att Maria skulle vara en vanlig kvinna. Hur kunde Gud välja något så kroppsligt som att födas av en kvinna, en kvinna som sedan blev mor på vanligt vis, en kvinna som inte var heligare, mer avskild från vardagslivet än andra kvinnor? Det sågs som en otänkbar kombination att vara vanlig kvinna och mor till Messias. Påven och vatikanen har därför bestämt och skrivit i sina encyklikor att:
Att Maria förblev jungfru – de som sägs vara Jesu syskon är barn till en syster med samma namn som Maria.
Att hon själv hade den helige ande till far. Alltså att hennes egen mor blev gravid på samma sätt som hon själv blev med Jesus.
Att hon inte dog som vanliga människor utan rycktes upp i en himmelsfärd.

Allt detta bekymmer med att bortförklara det som man trodde var orent och därför omöjligt för dem att applicera på Jesu mor. Grundtanken var Guds helighet som för dem var viktig att markera Och det var nog svårt i kyrkans historia att acceptera att Gud levt här i en alldeles vanlig människokropp och det gick därför inte att dessutom tänka sig Maria som alldeles vardaglig. Maria har varit en omdebatterad person i tydningen av evangelierna.

Och Maria tog ju risker den där dagen, dagen då ängeln kom och berättade om hennes kallelse. Hon måste ju ha anat hur det skulle låta i omgivningens ögon när magen började synas trots att hon inte var gift,. Skulle de verkligen tro att hon, denna enkla, osminkade flicka, fått änglabesök och skulle bära Guds Son? Kanske var hon ungdomligt fri från framtids oro, jag vet naturligtvis inte men det hon gjorde var modigt. Och hon fick känna att det kostade också. Hon fick både hot att stenas av byn när hon blev gravid, hon fick fly hus och hem till egypten undan kungen och hon fick också stå vid sin sons kors. Hon tog en risk, det blev kostsamt men samtidigt kan jag inte låta bli att så där en aning avundas henne.

Med jämna mellanrum görs i Europa undersökningar om människors värderingar och livsåskådning. OCH det man har upptäckt idag är att många människor beskriver att deras liv består av allt för mycket tristess. Det är helt enkelt tråkigt att leva, det finns ingen mening och mål med färden , inget ärenden med mitt liv. Vi lever idag med livsleda och likgiltighet. Människan är ofta led på livet och börjar jaga efter lycka. Vi börjar söka efter det som ska ge mening åt min tillvaro. Ibland blir det konsumtion: bara jag hade en ny bil eller en sommarstuga eller mer plats för min hobbys så skulle det bli bättre. Ibland blir det jakten på kändisskap och berömmelse. Mitt i vårt globala och tornadoliknande samhälle och livstempo så kan jag i alla fall bli sedd och få göra intryck, en vattenstämpel på historien, inte bara försvinna i mängden. Ibland jaga vi efter kärlek och sex och byter ut våra relationer, vi söker ständigt något nytt för att inte drabbas av långsamhet och enformighet. Och just vid den tanken eller snarare frågan om meningen med just mitt liv, sökandet efter målet för min tillvaro. Just då kan jag avundas Maria för att hon faktiskt fick ett uttalat mål med sitt liv, hon fick ett ärende med sitt liv.

Kanske är det där hon är en vägvisare. Inte för att hon var en tyst, underdånig och undfallande kvinna. Inte för att hon kunde föda barn och ändå vara jungfru, inte för att hon inte dog på vanligt sätt, utan helt enkelt för att hon var alldeles vanlig, oerfaren, outbildad och enkel människa och hon tog risken att acceptera att Gud hade ett ärende i hennes liv.
Hon vågade säga ja till kallelsen att bära Guds son till världen.

Och även om det inte innebär att vi aldrig möter sorg och förluster, även om därmed inte har ett tydligt svar på frågan om livets mening, även om vi inte undkommer tråkiga dagar så kvarstår ändå denna gudaregel som Maria fick erfara. Nämligen att Gud ber vanliga, enkla människor med brister och framsidor att ta emot och bära hans son, alltså honom själv till världen.
Vi har med andra ord fått en fråga om vi vill acceptera ett ärende. Att helt enkelt inrikta vårt liv på att öppna oss för Guds kärlek till mig och försöka visa på Guds kärlek till mina medmänniskor.

Det här inlägget postades i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *