Noa, djuren och alla människor?

1 Mos 6:13-22
I en annan kyrka, på en annan gudstjänst, inte helt olika denna, framförde barnkören sånger om Noa och hans ark. Prästen frågade barnen vilka som var med på arken. Barnen började räkna upp olika djur de kände till. Vilka var mer med? frågade prästen. Då svarade en liten flicka glatt: ALLA människor!!
Ni kan ju själva tänka er att det inte blev så roligt att förklara att det bara var Noa och hans familj som fick åka med. Resten dog. Gud själv hade tröttnat på människans ondska och gett upp hoppet om oss.
Hur ska vi förhålla oss till den här berättelsen? Är det en berättelse om oss eller om Gud? Och vad säger den i så fall om livet med Gud? Noa accepterar sitt uppdrag utan tjafs och gör som Gud ber honom. Och för det, för sin blinda tro på Gud, har han och många andra blivit föredömen för oss. Det känns ju rimligt, att lyda universums Herre. Men det finns exempel i Bibeln på flera som argumenterat med Gud, förhandlat för att rädda liv, bett intensivt för förändrade levnadsförhållanden.

Vad säger berättelsen till oss om vem Gud är? Och vad säger det om vår tro? Många bär ju fortfarande på bilden av en straffande och hård Gud. En sträng Fader, som med fast hand uppfostrar sina barn och som straffar dem när de gör fel. Vi har pratat mycket om vem Gud är med konfirmanderna den här veckan och det finns gott om bilder, både positiva och negativa.

Inom judisk tradition har man en tanke att Gud skapade människan för att Gud inte ville vara ensam. Gud längtade efter gemenskap och relation till någon annan än sig själv. Och som vi vet: så fort vi är i en relation med någon annan än sig själv, så påverkar den andra oss. Vi lär oss nya saker, vi tänker nytt, vi växer och utvecklas. Kanske kan det vara så att vi förändras i synen på Gud, när vi lever i relation till Gud? Och att Gud också förändras i relationen till sin mänsklighet? 

Det kanske låter dumt, eller omöjligt. Gud kan väl inte vara föränderlig? Men jag tycker att det ändå är en härlig tanke. Det gör inte Gud sämre i mina ögon. Han är fortfarande den Helige, himmelens och jordens skapare. Det förändras inte. Hur kan det göra det, Gud är ju Gud. Däremot så blir Gud ett du. Inte en statisk existens, utan någon som lever. Någon vi inte kan veta allt om, någon som också förändras. 

För på något sätt är det ändå det som sker när vi läser de bibliska berättelserna. Gud ångar sig faktiskt i Noaberättelsen. Han ångar att han dödade alla människor och han sätter därför upp regnbågen som ett tecken på att han aldrig kommer göra om det igen. Något förändras: Både vårt sätt att se Gud, men också Guds sätt att se på oss. Att trots alla våra brister och allt det onda vi gör mot varandra – så kan inte lösningen vara utplåning. Gud älskar oss alldeles för mycket! 

Kanske är det därför tex Lot faktiskt kan argumentera med Gud om att inte utplåna Sodom. Vår bild av Gud har förändrats: Lot säger ju, Du är en nådig Gud. Och Gud har också förändrats: Han låter sig nämligen övertalas av Lot. Regnbågslöftet står fast. 

Men den största händelsen, som visar att Gud och vi förändras i relation till varandra: det är att Guds kärlek till oss får honom att bli människa för vår skull. Gud har någonstans ändå förstått att han inte kan straffa oss till att bli hela människor. Utan Gud väljer att själv försona sig med världen. I Jesus Kristus blir världen försonad med Gud. Skapelsen och vi är ännu inte fria från brustenheten, men Gud har valt att älska oss ändå! 

Gud valde kärlekens väg för relationen med oss. Och kärlekens väg är öppen för alla! 

Här har Gud gått före oss. Gud har bestämt riktning. Därför är det vår uppgift att fundera över hur vi förvaltar den kraft som tron ger oss i våra liv. Hur kan den bli en positiv och kärleksfull kraft? För kanske är det inte tron på Gud som är den svåra utan tron på våra medmänniskor. På det goda i andra människor. Och visst hade den där lilla flickan som trodde att alla skulle med på arken fattat något viktigt:

Det finns inget vi och dom i Guds värld, det finns inga bättre eller sämre människor, det är inte vi här inne i kyrkan och dom utanför. Guds kärlek söker varje människa, dig och mig. Guds kärlek i Jesus Kristus är ett erbjudande till alla. Till dem vi tror förtjänar det och till dem vi inte tycker förtjänar det. Vår dom är alltid strängare än Guds.
Att ha en tro gör oss inte mer värda, men den erbjuder oss något att få vila i och växa av. Att tro är att vila i och växa av insikten att: Gud älskar mig… Och alla andra människor! Kraften i den tron kan driva oss längre i vår strävan att se det Gud ser i människan, och i processen lära oss att älska varandra.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *