Någonting måste gå sönder

Förra veckan gick en sång i skallen om och om igen. En sång jag inte lyssnat på på säkert 10 år men som fått ligga där som en gömd skatt. Sången var en del av Kärlekens törst – en mässa i Annedalskyrkan. Någonting måste gå sönder, någonting inom mig gå isär. Så här när vi gått in i fastan är det ett tema som passar bra, att livet ibland behöver skalas av eller att vi ibland till och med behöver dö en smula.

Kanske är det detta ett livsvillkor vi rätt ofta glömmer eller åtminstone inte vill kännas vid. Det kallas Vetekornets lag. Ett korn måste ner i jorden och dö. Det måste falla, ligga gömd. osynlig, mörkt och kallt och det måste brista. Sedan kommer livet. Mönstret ser vi överallt omkring oss, i naturen men också i människans liv. Ett händelseförlopp i den enskilda människans liv, i samhället och i Kyrkan. Trots att vi ofta har det runt omkring oss är det inte alltid så lätt att acceptera eller ens förstå. Ibland måste något förloras, till och med helt enkelt försvinna, vi måste låta vissa saker, händelser, verksamheter eller personer få gå sin väg.
När jag skriver detta inser jag att jag skyggar för det. Vem är inte rädd för smärta? Vem vill göra en förlust? Samtidigt säger Vetekornets lag att det som först ser ut som en förlust kan vara början på något nytt. Att låta något falla i ruiner kan vara en start på något nytt. Döden sedd som födelsens förutsättning. Natten sedd som gryningens premiss.

Det här inlägget postades i dagens fundering och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *