En flaska med upprättelse

I helgen läser vi texten om kvinnan med flaskan med nardusbalsam. Texten handlar om hur en kvinna, Maria (inte mamma utan syster till Märta och Lasarus) i ett evangelium, en icke namngiven synderska i ett annat, smörjer Jesu fötter. Tänk vad folk måste tittat och funderat. Vem är hon? Hon som vågar sig in i en främmande mans hus, oinbjuden. Bespottad och nedpratat vågar hon sig inte bara in utan också fram till Jesus. Och så grälar och tjafsar dom, ”vilket slöseri med dyrbar balsam!” ”Om han är profet vet han vilken sorts kvinna det är som rör vid honom” ”vem är hon? synderskan, att röra vid honom? Hon som inte är som vi, inte som jag.” Samtidigt, det tragiska, att måste de uppskatta henne, tänk att få titta ner på någon från en hög piedestal och känna sig upphöjd, rättfärdig och lite lite bättre än sin omgivning.
Så vem är hon? Denna namnlösa kvinna? Hon som hör sin längtan och bekräftar den i närmandet till Jesus. Hon, som kallas synderska i ett av evangelierna, rör sig i min fantasi sakta fram mot Jesus med sin flaska, trevande, trippande framåt. Förvånade blickar och skvallret börjar, blickar vänds bort mot vad de tror är ett avvisande. Över alla hårda sanningar om sitt liv går hon, över föraktfulla blickar travar hon. Hon vänder blad i sitt liv fantiserar jag. Hon vill släppa de trasiga mänskliga relationerna, sluta älta och få sitt liv rotat i. Dags att släppa det förslutna och blicka framåt. Hon rör vid Jesus med sitt hår och skandalen är ett faktum
Oljan tar bort sorgen, den hopplösa situationen. Ordlös är hon men är ändå den första i evangeliet som verkat förstå det ingen av lärjungarna vill förstå. Att det snart är dags för begravning, hon smörjer Jesus till begravning. Ordlöst berättar hon om upprättelse, om förlåtelse och om ibland är längtan så stark att den kan krossa alla fördomar och hårda ord