Predikningar

Tankar inför predikan på 8 söndagen e trefaldighet

Prins Hamlet talar i sin kända monolog om att vara eller inte om eftertankens kranka blekhet. ”Eftertankens kranka blekhet” är en erfarenhet jag tror vi kan känna igen. Visst ser vi mönster mer klart i efterhand. Mönster och linjer som löper genom händelser man varit med om. När det hände kändes det kanske bara som ett enda långt kaos och en lång förvirring. När man var mitt i det, då, gick det inte att förstå vad som egentligen hända eller vad som ägde rum.
Ofta är det också först efteråt som man förstår hur tokigt det man gjort och sagt egentligen var. För jag tror att de flesta vill göra det som är rätt, man vill vara god och sann och väljer ofta det man tror är det rätta att göra. Ändå är det ju så att alla, även de kloka, intelligenta, sådana som tänker sig för, ibland beter sig på ett sånt sätt att man trasslar till en situation som kunde ha löst sig bättre om man gjort på annat vis. Men det är först efteråt som det klarnar.
Och hur ofta har man inte önskat att man förstod mer av sig själv? Varför är jag sådan här? Varför väljer jag som jag gör? Och varför har jag de värderingar jag har? Vem är jag egentligen?
Och tittar man ut över världen så vore ju klarsyn också en önskad egenskap. Vad gjorde USA egentligen i Irak? Vilka intressen fanns det egentligen inblandat i Kriget i Syrien eller i vilka krafter drar nytta av oroligheterna i Nice eller Turkiet?

Och så vidare … Det där med klarsyn det är intressant och efterlängtat. Både klarsyn över sig själv, sina relationer och samhället.
Imorgon, på 8 söndagen efter trefaldighet är temat ”andlig klarsyn” och vi läser ur Matteusevangeliet. Stycket är hämtat ur det vi kallar för Bergspredikan. En hel del folk har samlats vid det berg där Jesus har satt sig ner för att undervisa sina lärjungar och nu samlas allt fler runt om honom för att höra vad han har att säga. Och Jesus pratar om att inte göra sig bekymmer i onödan, att inte döma andra att inte tro på allt som sägs och påstås om Gud och så kommer det här:
Om en del av dem som gör saker i Guds namn och som Jesus kommer att visa bort.
Och jag kan inte förstå det. Jag tycker inte om det han säger och man ryggar tillbaka inför det bryska sätt som Jesus faktiskt stöter folk ifrån sig. Det verkar ju underligt. För handlar inte detta om människor som faktiskt har ställt upp och arbetat för Guds rike? Som gör goda gärningar? Hjälper sjuka att bli friska? Blinda att se? Talar om och profeterar om Gud? Som ger så att säga lite reklam för kristen tro? Varför skulle Jesus hålla ifrån sig dom som ser ut att göra gott?
Det är så märkligt det Jesus säger…
KG Hammar skriver: Gud är kanske inte svaret på våra frågor. Gud är istället den som ställer frågan om våra färdiga svar..
Och kanske är det som Jesus gör här. Ifrågasätter våra färdiga modeller och svar. Det Jesus frågar om här är inte den yttre beskrivningen av en människas liv. Han är inte intresserad av en uppräkning av en människas goda gärningar, hennes religiösa engagemang eller kyrkliga aktivitet. Det Jesus frågar efter är vilka motiv, vilken drivkraft, vilken grund som finns under allt det där vi gör?
Gör jag gott bara för andras bästa eller också för att vinna egen prestige? Arbetar jag tills jag nästan går under för kyrkan och de fattiga för att jag faktiskt bryr mig om den som jag hjälper eller för att jag även söker andras beundran?
För om jag tänker efter så finns det nog ofta där.
Det finns hos makthungriga politiker, hos fallskärmsutlösande storföretagare och inte minst men kanske allra svårast att se: det finns där hos mig. Det där som ibland förstoras till imperialistiska maktsträvanden, till penninghunger, till att jag bara måste vinna i diskussionen även om jag sårar min vän: kort och gott själviskheten. Det där egot som vill ta över och breda ut sig. Att man ständigt snurrar runt sig själv och mitt eget också i sina närmaste relationer.
Religiöst engagemang, andlig aktivitet, uppoffrande handlingar och prestationer även det kan ha sin rot i egot.
Och Jesus säger: det håller inte att leva så. Till slut är det inget liv i det slags liv som bara roterar runt sitt eget. För hela tiden måste du ju arbeta på din prestige och om du då någon gång gör fel och den välpolerade ytan spricker vad gör du då? Vad är kvar av dig då?
Nej din enda räddning Om du vill hålla ditt hjärta levande, om du vill behålla liv i livet, är att luta dig mot Gud och öppna händerna mot den goda vilja, den goda tanke, den kärlek som endast Jesus kan ge dig. Den enda form av kärlek som är utan slut och utan begränsning.
Lägg ner kampen om din prestige och goda meriter som kanske mest handlar om en rädsla att inte kunna älskas för sin egen skull. Gör inte en massa heroiska insatser endast i Oro över att det inte finns en plats för en människa som jag så jag måste bevisa mig värd en
Nej, vänd dig till Gud och lyssna till hans goda vilja med oss. Den kärlek som är utan gräns, just till den bristfälliga, splittrade människa man är och vänd dig sedan till din medmänniska och räck vidare det du själv har fått.
Den andliga klarsynen = att våga genomskåda sig själv och se Guds goda tanke och hjärta för den vilsna, omtänksamma, egoistiska, utgivande, själviska och trevande människa man är.
Andlig klarsyn: att se sanningen om sig själv och samtidigt se Guds oändliga kärlek till den människa man faktiskt är.
Några rader ur en dikt skriven av en anonym författare 1694: Psalm 364:3
Herre, giv mig av din nåd, det som jag aldrig själv förmår att vinna,
En rot, ett fäste i tron på Jesus Krist, en kärlek som ej söker sitt.
Min hjälp är blott din kärlek.