Carpe praeteritum

”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Fånga dagen hör och ser jag lite överallt. Carpe Diem, som ett uttryck för att leva här och nu, leva äkta och ta vara på tiden.

Vi har många uttryck för att tala om tiden. Tiden som gårdag, idag och morgondagen. Som det förflutna, nuet och framtiden. Upplevelsen är ofta att Nuet har vi en viss makt över. Det som händer nu kan vi påverka. Vi kan välja att sitta kvar eller att gå ut. Vi kan till en viss grad styra över hur vi uppför oss och vad vi säger och hur vi beter oss mot varandra. Nuet ligger i våra händer, det kan vi ännu forma.

Framtiden kan vi också ha en viss makt över. Vi kan göra upp planer och strategier. Vi kan lägga upp förråd, välja olika vägar, vi kan försöka styra mot ett mål vi satt upp,Vi kan försöka förverkliga våra visioner . Kanske lyckas vi inte med alla intentioner men då kan vi anpassa dem lite bättre efter förutsättningarna, vi kan behålla somliga idéer men släppa annat. Framtiden kan vi ändå påverka en aning genom våra vägval och projekteringar.

Nuet och framtiden det håller vi till viss del i våra händer, det tycker vi att vi har en viss makt över. Det kan vi ännu kontrollera. Men inför gårdagen och vårt förflutna har vi ofta en mer kluven inställning. Ni har kanske hört sådana uttryck som Gjort är gjort, gårdagen är förbi och kommer inte åter, lagt kort ligger, sagt är sagt, två ting kan du inte ta tillbaka en avskjuten pil och ett elakt ord o s v …

En mängd uttryck som visar just Det som ibland kan väcka vår förtvivlan och öppna för vårt missmod och sorg, nämligen det att vi inte kan påverka det förflutna. Det som är förbi ligger utanför vår möjlighet att förändra. Ibland är det bara småsaker som vi irriteras över när vi ser tillbaka. varför sålde jag den där motorcykeln nu skulle den ju passa igen eller varför köpte jag just de här kläderna, jag använder de ju aldrig. Sådant som egentligen inte har så stora följder men som vi förargar oss över en smula. Men ibland har vi också sådant i våra bakvatten som verkligt har satt sina spår, som haft stora konsekvenser på vårt och andras liv. Kanske valde jag ett yrke som jag inte passade för och så har mitt självförtroende sakta malts ner, eller kanske gifte man sig i för unga år och man inser att man inte kan leva med den man valde längre, kanske ångrar att man inte utbildade sig när man hade chansen.

Eller så kan det vara ett misstag som inte såg så stort ut till en början men som fick kännbara följder. Några hårda ord som man kastat ur sig i ett ögonblick när man inte kunde hejda sig och nu ligger de kvar och skapar långvarig konflikt i en relation. Eller man kör sin bil några kilometer till fast man är trött, det är ju så nära hem, och så somnar man vid ratten och någon skadas allvarligt. Det kan ibland vara nästan tragiskt smärtsamt detta faktum att vi inte göra om det som varit. Vid en människas dödsbädd händer det inte sällan att man får höra orden ungefär så här: Jag skulle ha gjort det eller det, jag skulle ha lagt mer tid på min familj, jag skulle ha vågat resa … men nu är det försent. Jag skulle ha skrivit ringt, hälsat på men nu är det för sent. Det som har hänt har vi ingen möjlighet att ändra på. Och så strå vi där med Denna ångestladdade fras nu är det för sent!

Jesus är på besök hos Simon. De ligger till bords och äter och plötsligt tränger sig en kvinna på i hans hem. Hon kastar sig ner till Jesus. Hon gråter och börjar smörja hans fötter med balsam, en parfymerad olja, Hon tar av sig sin huvudduk och torkar honom med sitt hår. Helt oväntat och ganska dramatiskt mitt i en middag som man antagligen trott skulle innehålla intressanta samtal om livet samhället och Gud. Det måste förmodligen ha känts ganska pinsamt för Simon att detta hände i hans eget hus.

Dom ger sig verbalt på henne. Slöseri med olja. Enligt dåtidens religion och kultur var det tämligen lätt att utse vem som var syndare och fel och vem som var rättfärdig och rätt. Den här kvinnan hade förmodligen det äldsta kvinnoyrket, hon var antagligen prostituerad för att kunna överleva. En sådan kvinna skulle man inte se på, inte tilltala och naturligtvis inte heller beröra. Allt hon rörde vid skulle betraktas som orent och behöva en reningsceremoni. Och nu undrar Simon förstås över Jesus reaktion. Varför skjuter han inte denna kvinna ifrån sig? Varför låter han henne hållas?

Hna reagerar inte som det anstår en sådan man som Jesus. Jesus besvara hans undran med en liknelse. ”varför grälar ni på henne? Och det är ju med andra ord en mycket speciell syn på misstag, synder och brister. Och det är en helt annan inställning till missgrepp i det förflutna , till gårdagens felsteg. Jesus påstår här att de skador vi gjort i går det kan vi idag faktiskt ändra till en chans att växa i kärlek. De misstag jag gjort ligger inte bortom all möjlighet till beröring och förändring.

Det går att förvandla det onda från förut till något gott i dag. Mina missgrepp kan bli en mognad i att kunna älska. Därför att den som vågar se sitt liv och söka förlåtelse den tar i samma ögonblick som förlåtelsen sköljer händerna rena också emot kunskap om verlig kärlek. Den som söker förlåtelse hos Gud erfar den kärlek som inte bygger på prestation och gott intryck. som inte älskar utifrån villkor och krav utan låter andra stå som de är.

Så när självanklagelserna ropar i megafon och vi får lust att slå till oss själva. När skammen stiger fram ur vrårna och vi förlorar illusionen om vår egen godhet. När de hårda orden slungas mot andra och rädslan för omgivningen binder oss till händer och fötter. När vi sitter där och hör som en skiva som hakat upp sig: Nu är det för sent. Då börja man ju längta efter att möta någon större än jag och det här trassliga som jag håller i handen som ska föreställa mitt förflutna. Då påstår Jesus att vi har ännu en möjlighet kvar. Det är att bära fram mitt liv till Gud och låta honom förlåta mig. Att låta honom få se misstagen och det onda i mig. För det kan mycket väl hända att det som jag gömt i skam i mina händer förvandlats till ett minne som blir en källa till större kärlek än jag hade förut.

Att söka förlåtelse hos Gud kan måhända bli just denna erfarenhet som kan göra oss fria att verkligt älska oss själva, varann och Gud.

En dikt av Nils Bolander.

Trasiga redskap tar han i sin hand/ och arbetar med i sitt åkerland.

Plogar som ingen vill plöja med / ställer han i ordning, denne mästersmed.

Spelar en låt på en sprucken violin / så att man aldrig glömmer den melodin.

De som människor inte förstod / utvalde Gud till sin redskapsbod.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vinet har kännetecknat kärlek

Johannes 2:1ff (tar ett steg avsteg från kyrkoåret)

Under vintern så finns det inte där. Under vintern så är det tyst. Under vintern så hör vi inga fåglar. Det där ljudet, sorlet eller skulle man kunna kalla det bakgrundsmusiken finns inte där. Fåglarna sjunger inte under vintern. Då är de tysta.

Men så en dag stämmer en ensam fågel tveksamt upp sin röst, Så vågar någon fågel prova sin sång. Och då spritter det till inom oss. Fastän inga knoppar syns på träden och snålblåsten ännu drar. Då vaknar vi till för fågelns sång är ett tecken, är en vink om att vår och sommar är på väg. Det är en signal om att ljuset och värmen är på väg.

Och i den här texten skriver Johannes om tecken. Jesus ger sitt första tecken på sin gudomlighet. Han ger till sin omgivning en signal om vem han är.

Men när jag läser om vinundret i Kana och att Johannes beskriver det som ett tecken kan jag inte låta bli att bli lite fundersam.

För Jesus är på bröllop och mitt i sorlet och glammet börjar vinet ta slut vilket var något pinsamt för brudpar och deras släkter. Och till en början verkar Jesus vara ovillig att göra något åt saken men när situationen inte längre är hållbar, när allt faller över kanten så agerar han ändå. Och då gör han 600 liter vin. Och Johannes kallar det för ett tecken, tecken på gudomlighet.  Jag kanske mer väntat mig en bländande ljusupplevelse eller en djup överandlig kunskap, insikter om livets hemligheter om Gud skulle ge sig till känna.

Men Jesus gör 600 liter vin. Betydligt mer konkret och vardagligt än jag kunnat förutse. Och i vår svenska kyrkliga tradition har ju det knappt ens ansetts riktigt anständigt. Knappast riktigt rumsrent med 600 liter vin till ett bröllop. Men Johannes kallar det för ett tecken på gudomligas närvaro.

Vi får snudda vid Guds identitet och då får vi 600 liter vin… i den andliga litteraturen i alla fall fram till 14 – 1500talet  så har vinet ofta uppfattats som en speciell symbol. vinet har kommit att stå som symbol för kärlek. Det värmer, det smakar gott, det är berusande.

Vinet har kännetecknat kärlek.

Så i den meningen har nog de flesta av oss provat ett bröllop i Kana. De flesta har nog erfarit tider och platser där kärleken inte räcker. Där varken min egen kärlek till andra förslagit långt nog och inte heller har andras kärlek räckt så långt som vi skulle behöva.

Så när vi räckes vin och bröd i nattvarden så är det ett högst vardagligt och konkret tecken på att Gud ger utan gräns det som vi saknar. Det är ett tecken på att gud skänker i överflöd till den som lider brist.

som fågelsången som vinkar om värme och sommar så låter vinet oss ana att för varje brustet och fattigt människohjärta finns ett universum av  kärlek.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan, Tankar inför helgen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gud är kanske inte svaret på dina frågor 

Tankar inför predikan på 8 söndagen e trefaldighet

Prins Hamlet talar i sin kända monolog om att vara eller inte om eftertankens kranka blekhet. ”Eftertankens kranka blekhet” är en erfarenhet jag tror vi kan känna igen. Visst ser vi mönster mer klart i efterhand. Mönster och linjer som löper genom händelser man varit med om. När det hände kändes det kanske bara som ett enda långt kaos och en lång förvirring. När man var mitt i det, då, gick det inte att förstå vad som egentligen hända eller vad som ägde rum.
Ofta är det också först efteråt som man förstår hur tokigt det man gjort och sagt egentligen var. För jag tror att de flesta vill göra det som är rätt, man vill vara god och sann och väljer ofta det man tror är det rätta att göra. Ändå är det ju så att alla, även de kloka, intelligenta, sådana som tänker sig för, ibland beter sig på ett sånt sätt att man trasslar till en situation som kunde ha löst sig bättre om man gjort på annat vis. Men det är först efteråt som det klarnar.
Och hur ofta har man inte önskat att man förstod mer av sig själv? Varför är jag sådan här? Varför väljer jag som jag gör? Och varför har jag de värderingar jag har? Vem är jag egentligen?
Och tittar man ut över världen så vore ju klarsyn också en önskad egenskap. Vad gjorde USA egentligen i Irak? Vilka intressen fanns det egentligen inblandat i Kriget i Syrien eller i vilka krafter drar nytta av oroligheterna i Nice eller Turkiet?

Och så vidare … Det där med klarsyn det är intressant och efterlängtat. Både klarsyn över sig själv, sina relationer och samhället.
Imorgon, på 8 söndagen efter trefaldighet är temat ”andlig klarsyn” och vi läser ur Matteusevangeliet. Stycket är hämtat ur det vi kallar för Bergspredikan. En hel del folk har samlats vid det berg där Jesus har satt sig ner för att undervisa sina lärjungar och nu samlas allt fler runt om honom för att höra vad han har att säga. Och Jesus pratar om att inte göra sig bekymmer i onödan, att inte döma andra att inte tro på allt som sägs och påstås om Gud och så kommer det här:
Om en del av dem som gör saker i Guds namn och som Jesus kommer att visa bort.
Och jag kan inte förstå det. Jag tycker inte om det han säger och man ryggar tillbaka inför det bryska sätt som Jesus faktiskt stöter folk ifrån sig. Det verkar ju underligt. För handlar inte detta om människor som faktiskt har ställt upp och arbetat för Guds rike? Som gör goda gärningar? Hjälper sjuka att bli friska? Blinda att se? Talar om och profeterar om Gud? Som ger så att säga lite reklam för kristen tro? Varför skulle Jesus hålla ifrån sig dom som ser ut att göra gott?
Det är så märkligt det Jesus säger…
KG Hammar skriver: Gud är kanske inte svaret på våra frågor. Gud är istället den som ställer frågan om våra färdiga svar..
Och kanske är det som Jesus gör här. Ifrågasätter våra färdiga modeller och svar. Det Jesus frågar om här är inte den yttre beskrivningen av en människas liv. Han är inte intresserad av en uppräkning av en människas goda gärningar, hennes religiösa engagemang eller kyrkliga aktivitet. Det Jesus frågar efter är vilka motiv, vilken drivkraft, vilken grund som finns under allt det där vi gör?
Gör jag gott bara för andras bästa eller också för att vinna egen prestige? Arbetar jag tills jag nästan går under för kyrkan och de fattiga för att jag faktiskt bryr mig om den som jag hjälper eller för att jag även söker andras beundran?
För om jag tänker efter så finns det nog ofta där.
Det finns hos makthungriga politiker, hos fallskärmsutlösande storföretagare och inte minst men kanske allra svårast att se: det finns där hos mig. Det där som ibland förstoras till imperialistiska maktsträvanden, till penninghunger, till att jag bara måste vinna i diskussionen även om jag sårar min vän: kort och gott själviskheten. Det där egot som vill ta över och breda ut sig. Att man ständigt snurrar runt sig själv och mitt eget också i sina närmaste relationer.
Religiöst engagemang, andlig aktivitet, uppoffrande handlingar och prestationer även det kan ha sin rot i egot.
Och Jesus säger: det håller inte att leva så. Till slut är det inget liv i det slags liv som bara roterar runt sitt eget. För hela tiden måste du ju arbeta på din prestige och om du då någon gång gör fel och den välpolerade ytan spricker vad gör du då? Vad är kvar av dig då?
Nej din enda räddning Om du vill hålla ditt hjärta levande, om du vill behålla liv i livet, är att luta dig mot Gud och öppna händerna mot den goda vilja, den goda tanke, den kärlek som endast Jesus kan ge dig. Den enda form av kärlek som är utan slut och utan begränsning.
Lägg ner kampen om din prestige och goda meriter som kanske mest handlar om en rädsla att inte kunna älskas för sin egen skull. Gör inte en massa heroiska insatser endast i Oro över att det inte finns en plats för en människa som jag så jag måste bevisa mig värd en
Nej, vänd dig till Gud och lyssna till hans goda vilja med oss. Den kärlek som är utan gräns, just till den bristfälliga, splittrade människa man är och vänd dig sedan till din medmänniska och räck vidare det du själv har fått.
Den andliga klarsynen = att våga genomskåda sig själv och se Guds goda tanke och hjärta för den vilsna, omtänksamma, egoistiska, utgivande, själviska och trevande människa man är.
Andlig klarsyn: att se sanningen om sig själv och samtidigt se Guds oändliga kärlek till den människa man faktiskt är.
Några rader ur en dikt skriven av en anonym författare 1694: Psalm 364:3
Herre, giv mig av din nåd, det som jag aldrig själv förmår att vinna,
En rot, ett fäste i tron på Jesus Krist, en kärlek som ej söker sitt.
Min hjälp är blott din kärlek.

Publicerat i dagens fundering, präst, Predikan | Lämna en kommentar

Rättvisemärkt prästskjorta

Jag är i starkt behov av att uppdatera mina arbetskläder. Till min stora förvåning så finns det väldigt få prästskjortor som är rättvisemärkta. En gång i tiden köpte jag skjortor från ”the fair tailor” men den verkar ha gått i graven.
Så jag trodde mig stå inför valet att köpa från något av de två stora leverantörerna av prästskjortor (både har gjort mig besviken) eller måttsydd i Sverige.
Till min stora glädje blev jag tipsad om en engelsk site och nu beställer jag för andra gången därifrån. 7 skjortor påväg mot Sverige. Bra för mig, mindre slitage på omvärlden och bra för plånboken. win-win-win helt enkelt.

http://www.fairtradeclergyshirts.co.uk

Publicerat i präst | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Vem säger du att jag är?

Den frågan är lika aktuell idag som när Jesus ställde den till Simon Petrus. Vem är du Jesus? Vem är du Gud? Frågan är lika brännande och svår då som nu. Att posta något som andas religion på Facebook är som att be om en religionsdebatt. Kanske skall man vara glad över att frågan fortfarande engagerar för det betyder att den fortfarande är viktig.

Hela konfirmationstiden går ut på den där frågan (ja, egentligen hela livet. Vem är du och jag?). Någon gång ibland så låter jag konfirmanderna ge luft åt sina egna tankar om Gud genom att skriva ner någon form av trosbekännelse. En trosbekännelse som inte behöver vara sann mer än precis just där och då. Många roliga och intressanta samtal har kommit av denna övning.

 

Credo – Latin för jag tror

När jag idag letade efter en text jag använt för länge länge sedan snubblade jag över resultatet av en sådan övning. En av ungdomsledarna ville göra samma övning som barnen. När man är 17 år kan ens tro se ut så här:

Jag tor på en trygghet som en grund under all förgänglighet

jag tror på en hamn som en tillflykt i stormen

jag tror på en värme som tinar all kyla.

Jag tror på en famn som är öppen när allt annat sluter sig.

Jag tror på en röst som finns i all tystnad.

Jag tror på ett ljus som brinner mitt i mörkret

Jag tror på en guide som visar vägen i vilsenheten

Jag tror på liv som övervinner döden

Jag tror på en kärlek av nåd som övervinner allt.

Jag tror på Gud, som skapat mig, formar mig, och skall förvandla mig.

Jag tror på en Gud, Son och Ande som är så mycket mer än jag kan förstå.

Ovanstående är något jag kan dela även om jag kanske skulle valt andra ord att uttrycka samma sak med. Frågan är hur hon skulle skriva idag. Frågan är hur jag skulle göra min egen övning. Kanske får det bli en övning för en annan dag

Publicerat i dagens fundering | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Att bli lämnad kvar 

Smärtan att bli lämnad, av sin hustru, av sin man, att förlora sitt barn. Mänskliga relationer är livsviktiga, underbara, fantastiska men också bräckliga och svåra. Detta är temat i mitt serietips

the leftovers

  The leftovers (HBO) ram är att 2% av jordens befolkning bara försvinner en dag och vi som tittare får möta familjer som försöker lappa ihop sina liv. Varför är jag lämnad kvar? Varför försvann mina nära och kära? Hur skall mitt liv gestaltas. Seriens styrka är just personskildringarna. Margareta Qualleys (som spelar dottern Gill) och Christopher Ecclestons (som spelar prästen Matt Jamison) rollprestation är värda en genomtittning bara dem.
 ”the rapture” som uppryckandet kallas är nedtonat. Trots ramen är the leftovers inte en apoklytisk-zombie-världen-går-under serie. Den är tydligt ett drama med ett stänk av Twin Peaks och Lost. Den väcker den många tankar och funderingar kring mellanmännskliga relationer. I mitt arbete som präst möter jag ofta smärtan hos sörjande, känslan av att förlora en anhörig och det märkliga i att vara lämnad kvar med sin sorg (och inte allt för sällan någon form av skuldkänsla). För mig ställde serien många intressanta frågor som jag fortfarande bär med mig.
  Även om man som tittare främst möter polischef Kevin Garvey får vi se flera personporträtt. Dottern Gills desperata försök att få tillvaron och pappa att se henne. Sonens verklighetsflykt och kampen att bli älskad och ha någon att älska.  Garveys vardag går ut på att försöka lappa ihop sin familj. Hans fru är påväg in i en sekt, hans pappa sitter på mentalsjukhus, hans son har lämnat staden och dotterns liv verkar främst gå ut på att göra livet surt för honom. En av mina favoritfilmer är Falling down och frågan är om inte känslan i den filmen går igen i mötet med polischef Garvey. Ingenting går som planerat.
En av manusförfattarna är Damon Lindelof. Som manusförfattare och skapare av serien Lost är han både älskad och hatad. Jag uppskattar det faktum att han inte serverar alla svar utan låter vissa trådar hänga löst. Livet är varken spikrakt eller fullt av svar. Därför är det skönt som tittare att inte bli serverad alla svar.
Serien har fått ett ljummet mottagande men gillar du Lost eller filmer som Magnolia kan jag varmt rekommendera The leftovers. Själv skall jag nu ge mig i kast med säsong 2.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Psaltaren 23 i ny tappning

Nu så här i jultid när allt snurrar allt snabbare har jag gripit tag i min kalender med järngrepp. Så mycket som skall hinnas med på så lite tid. Så när jag letade efter information på svenska kyrkans hemsida idag snubblade jag över en väldigt rolig text. En modern variant på psaltaren 23. En god påminnelse om att inte bli slav under krav, måste och inte minst kalendrar.

”Almanackan är min vägvisare, mig kan ingen styra

den låter mig gå på så många möten
den för mig till sammanträden där jag finner inspiration.
Den befriar mig från lättja, den leder mig på nyttiga vägar
för sina bokningars skull.
Om jag än hamnar i semesterns hotfulla vakuum
fruktar jag inte sysslolösheten
ty almanackans närvaro ger mig
arbete och samvetsro.
Den bereder för mig en plats i allas åsyn
den fyller mitt huvud med idéer
och låter min dag flöda över.
Framgång allenast och resultat
skall följa mig i alla min livsdagar
och jag skall aldrig behöva vila
från almanackans utmaningar, någonsin.

Texten hittade jag på  http://blogg.svenskakyrkan.se/mellantummenochpekfingret/

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En ny bok

En ny kokbok har landat i det mulecska hemmet. Jag vet vad du tänker, en ny hyllvärmare. Jag får erkänna att några av mina kokböcker har jag lagat väldigt väldigt få recept ur. Nästan direkt från affär upp i bokhyllan. Denna gång är risken för det inte så stor. Jag har gång på gång landat på (i?) Maria Emmerich hemsida ( http://mariamindbodyhealth.com/my-books/ ) för inspiration. Hon har tillsammans med Jimmy Moore skrivit en kokbok som heter The Ketogenic cookbook.

Jag ser fram emot The ketogenic cookbook av följande skäl:

Eftersom Jimmy Moores podcasts och tidigare böcker gett upphov till mycket tankar och funderingar skall det bli roligt att ta en djupare titt i hans tänk.

I USA används slökokare/crockpots mycket mer frekvent än i Sverige. Många av recepten utgår från att man har en slökokare och jag ser fram emot att få använda min mer än vad jag gör idag.

Dessutom är jag evinnerligt trött på alla svenska kokböcker a la LCHF med minst 1/3 efterrättsrecept.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Podcast: The Serial

Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat framför en amerikansk deckare. Jag trodde mig ha rätt bra koll på hur deras rättsystem fungerar. Så när en bekant tipsade mig om ”the serial” väckte upplägget och berättelsen mitt intresse. The serial är en podcast från Chicago och är i grunden en radiodokumentär. I den får man följa ett äkta fall som en journalist djupdyker i.

Hae Min Lee försvann 1999 och hittas död. Sex veckor senare arresteras hennes pojkvän och döms senare mot sitt nekande för mord. I tolv podcast-avsnitt får man sedan följa hur en reporter börja gräva i fallet. De olika avsnitten tar upp olika aspekter av fallet och till slut kommer jag förhoppningsvis få en bild. Jag kan starkt rekommendera dessa 12 avsnitt om du vill få en rättvis bild av hur svårt och komplicerat ett mordfall är och hur bräckligt ett liv kan vara.

http://serialpodcast.org

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5991206

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Nu är det jul igen?

Det är bara tre veckor kvar till advent och idag var deadline för en julhälning till församlingsbladet. Man lever ju sällan i nutiden utan ofta i en annan tid. Framtid, dåtiden, tänk-om-tiden, utifall-att-tiden. Så jag fick frammana  lite julkänsla och krysta fram något. Jag märker att det mesta jag skriver nuförtiden har ett svag stänk av samhällsdebatten. Så även denna gång.

Så idag blir det en julhälsning även på bloggen

En fantastik julkrubba som vi har större delen av. Den utökas lite för varje år som går. Går att köpa från tex presentbutikkonstfull.shop.textalk.se/ som jag snott denna bild ifrån

När vi tänker på kristen tro är det nog många av oss som ser krubban med Jesusbarnet framför sig. Det är en bild som berättar om livets under men också om dess sårbarhet. Få varelser är mer sårbara än ett nyfött barn. Utlämnade till sina föräldrars vård.

När Gud blir människa utlämnar hen sig i människors händer. Ett språng i tillit tas och Gud ger sig själv, oskyddad, med ett barns förtroende. Bilden av Jesus i krubban påminner oss om att vi alla är skapade till Guds avbild. Men också att  Gud själv är föremål för och känner det som vi gör mot andra, särskilt de oskyddade och försvarslösa.

Julens berättelse är också en påminnelse om att vi likt värdshusvärden får öppna våra hjärtan. ”Här är det fullt, men välkommen ändå” Vi delar gemenskap, vi äter god mat, vi minns och vi tackar. Kanske kan vi denna jul även minnas att Jesus fick, i likhet med så många människor denna höst, lämna sina hem och fly. Julberättelsen påminner oss om att syskonskapet inte bara är med Jesus utan också med vår flyktingbroder och flyktingsyster. Julens budskap är att Gud blir människa och vi därmed är en enda mänsklighet. Vårt hopp och vår glädje denna jul.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar